Innan vintern släpper taget

21

Publicerad i Smålandsposten 22 mars 2018

Det är mellanrummens tid. Istapparna i grottan har fått nåltunna spetsar. I skaren utanför har mina gamla kängavtryck flutit ut till spåren av en jätte och grenarna som jag ruskade snötäcket av för några veckor sedan spretar nakna i vinden.

Halvvägs nedför slänten hejdar jag mig när något ludet skymtar mellan grenarna. Jag står alldeles stilla medan vi kikar på varandra, ekorren och jag. Den funderar en stund och bestämmer sig för att undersöka vem jag är. Jag håller andan medan den klättrar närmare, från träd till träd, nedför en stam och nästan hela vägen fram, innan den kommer av sig och kilar och gömmer sig. Jag hasar vidare mot klintens fot och lägger mig på rygg i den efterlängtade mossan vid sidan av spången. Ovanför ångrar sig molnen igen och jag blundar medan små, små hagelkorn studsar i ansiktet. Markvätan tränger in genom långkalsongerna men det gör ingenting, för omkring mig gäspar och knarrar och kvittrar och darrar en skog som äntligen är på väg att vakna.

Jag börjar lära mig att trivas i mellanrummet, där våren tvekar på tröskeln och vintern dröjer sig kvar på trappan som en gäst som inte vill gå hem. Där allting velar och ingen riktigt vet hur det ska bli. Det är som att hela mitt liv ryms där just nu, i det tomma rummet mellan en tid och en annan. Mellan förfrågningar och beslut. Ansökningar och besked. Inflyttningar och utflyttningar. Ensamhet och tvåsamhet. Alla mina drömmar och planer och föreställningar har kastats upp i luften och i väntan på att allting ska landa finns bara stillheten, och jag mitt i.

Nog känner jag igen frustrationen som får rösterna omkring mig att knarra. Det är röster som vill vara någon annanstans, där isgator och nariga näsor och frusna rör och nedplogade brevlådor inte finns. Ibland rycks jag med och tappar bort humöret i evighetsväntan och osäkerheten inför allt jag inte vet någonting om. Men jag har blivit bättre på att hitta små saker att njuta av medan jag längtar och väntar. Förr hade mitt mellanrum fyra fönsterlösa väggar. Det var en cell där jag låste in mig med tystnaden, de ensamma rasterna och avståndet till den jag aldrig skulle bli. Nu försöker jag se det lite mer som ett vilorum. En plats där jag kan stanna upp och lämna dåtiden och framtiden ifred. En plats där jag kan blunda i mossan och lyssna på vårvinterns morgonsång.