En vildare värld

Publicerad i Smålandsposten 14 februari 2017

Varje morgon smyger jag nedför trappan i raggsockar för att möta vinden och kylan innan solen går upp. Utanför dörren finns en hel värld att utforska och jag hittar ständigt nya stigar, både bland träden och tankarna.

För att ta vara på min sista tid som volontär på slottet i Skottland ger jag mig ut i naturen så ofta jag kan. Det är något magiskt över landskapet. De tjocka stammarna som reser sig ur mossan. Våtmarkerna som bävrarna förvandlat till ett levande museum över hur de brittiska öarna en gång såg ut. Innan det vilda fick ge vika för jordbruk och industrialisering, och ekosystemet ställdes på ända.

En morgon korsar jag den mörka gårdsplanen med famnen full av vedträn. På stigen mellan vedboden och jurtorna som jag har i uppdrag att hålla torra under vintern hinner jag höra två fasaner och en kattuggla. Medan jag väntar på att elden ska ta sig vaknar skogen på andra sidan tältduken, så levande innan den dämpas av oss.

I skymningen väller kajorna fram över hagarna och dränker alla andra ljud. En eftermiddag får jag och den andra volontären skjuts till ett vattenfall någon mil från slottet. Vi genar hem över kullarna, men när solen går ner är vi vilse. Vi följer ett svagt sorl över mossar och bäckar och taggtrådsstängsel, tills vi kan urskilja den gamla ladans konturer i mörkret och sorlet ovanför är öronbedövande; kajorna har lett oss hem.

Jag hittar ett klätterträd i skogen med en horisontell gren så tjock att jag kan ligga på rygg och se snöflingorna segla genom skogstaket. Jag lirkar isär ljuden omkring mig. Grenarna som knäpper och gnisslar. Vattnet som porlar genom bäverdammarna. Fåren som bräker på andra sidan bäcken. Morkullans vingslag och stämsången från alla fåglar som jag inte har lärt mig namnen på. Alla ljud som jag lika gärna hade kunnat stänga ute.

Någon vecka senare pulsar jag uppför en snötäckt kulle när doften av nybakade bullar från en stuga nere i dalen kryper ifatt. Jag gråter innan jag förstår varför. I doften ryms saknaden efter en tid som kanske aldrig funnits. När en kanelbulle kunde läka alla sår och jag ännu inte visste att ljuden från skogen blir färre och färre och att det är vi som har gjort världen så skör.

På krönet låter jag vidderna fylla tomheten medan molnen strör pärlsockerhagel över kullarna. Varje gång jag går ut tränger naturen djupare in. Utanför dörren förändras inte bara vädret och ljuden, utan hela jag. Hjärtat rivs upp och läker, varje gång lite starkare och med lite större hopp om att naturen ska få en plats i alla hjärtan. Att världen också ska få en chans att bli hel igen.