En vallfärd hem till skogen

IMG_9722

Publicerad i Smålandsposten 14 juni 2018

När klockan ringer tjugo över två har jag nyss somnat. Jag smyger genom flyttröran för att inte väcka mitt eget förnuft. Packar färdkosten och knyter vandringskängorna innan jag hinner ångra mig.

Gryningsljuset leder västerut på biltomma vägar som myllrar av liv. Det här är rådjurens, hararnas och fåglarnas tid. Vid Tingstäde träsk står en gås mitt på vägen med vingarna utbredda, som en trafikpolis. Jag bromsar och först när jag kryper förbi ser jag det orörliga lilla dunknytet på asfalten intill och syskonen som väntar i vägkanten. Synfältet grumlas och sista biten kör jag långsamt. Livet kring vägarna är viktigare än soluppgången.

Blåelden brinner kring Sankt Olofs kyrka. Här börjar pilgrimsleden som löper tvärs över ön, avslutningen på min Gotlandstid. Man rekommenderas dela upp vandringen på tre dagar, men det hinner jag inte. Det går nog ändå, tänker jag och följer vägmärkena längs stranden, genom barrskogar, åkrar och yrvakna byar. Jag hittar en fågelunge i underslafen på en övergiven våningssäng och delar matsäcken med en ekorre. I en skogshage får jag sällskap av ett blygt lamm och två fårtackor i tjocka ullkappor. Kilometerna växer till mil och stegen banar en stilla väg genom tankarna. Den slingrar sig vidare och det enda jag kan göra är att följa med.

Molnen mörknar framåt förmiddagen, och när de första dropparna landar på armarna sträcker jag ut dem och suger åt mig regnet som om det soltorra landskapet vore en del av min kropp. Kanske är det just så. Vi har vuxit ihop, ön och jag. Nu när mina vilsna rötter äntligen slagit rot gör det ont att dra upp dem igen. Men vägen leder inte alltid dit man tänkt sig, och på genvägarna och omvägarna kan de bästa äventyren vänta.

Efter fjorton timmar skriker fötterna. Skenbensmuskeln bultar och den spikraka åkervägen mellan Lokrume och Bro känns oöverstiglig. Men jag går vidare. Blundar i mossan en stund och svalkar mina svidande fotsulor på ett kallt kyrkgolv. Solen har gått ner när jag till sist snubblar nedför klintsnåret och in i stugan. Hela kroppen värker och jag är så trött att rummet surrar av röster som inte finns. Ändå vet jag att det var det precis här jag behövde. En vallfärd hem till skogen som jag lärt känna djupare än någon annan plats, och till den halvtömda stugan som inte längre känns som min. På vägen har regnet, vinden och alla oändliga steg sköljt, blåst och trampat flyttsorgen ur min kropp.

Och när mina ömma fötter har fått vila ska vi vandra vidare, mot en plats där mina ömma rötter kanske kan gro djupare än de någonsin vågat förut.