Utan syre

Det är egentligen inte den döda broderns närvaro, utan faktumet att han spelar yatzy med Åsa i sällskapsrummet, som skrämmer Markus mest. Det var länge sedan mardrömmarna började dröja sig kvar. Han är van. Har lärt sig ignorera dem. Men nu sitter Fredrik där och slår tärningar och Åsa tittar rakt på honom och inte förbi.

När Markus tvingar sig närmare lägger Åsa ifrån sig pennan och ler mot honom. När han kom hit trodde han att hon jobbade här. Sedan förstod han att ljuden som väckte honom på nätterna kom från hennes rum.

”Hej, Markus” säger Åsa. ”Har du träffat Fredrik?”

Fredrik tittar upp.

”Hej”, säger han och räcker fram handen.

Markus stirrar. På den rödflammiga huden, de små hårstråna på fingrarna. Konturerna som inte längre flyter ihop med omgivningen. Kontrollen som han ägnat ett år åt att bygga upp vittrar sönder på ett ögonblick. Ena sekunden är han fastfrusen, i nästa sekund ligger bordet vält på golvet och tärningarna rullar iväg över golvet.

Han möter Monika på väg ut ur rummet. Hennes blick flackar mellan hans ansikte och scenen bakom, men hon säger ingenting.

Han fortsätter till sitt rum och drar igen en mental dörr efter sig. De riktiga ligger staplade i källaren. Det blev visst för mycket oljud. Inte för att han har smällt i några dörrar. Han har vägrat låta känslorna ta över. Tills nu. Han sjunker ner på sängen och lutar bakhuvudet mot väggen. Trycker fingertopparna mot tinningarna för att dämpa bruset innanför.

Det dröjer inte många minuter innan Monikas tofflor klapprar mot korridorsgolvet. Hon stannar i dörröppningen med handen för munnen. Skakar långsamt på huvudet innan hon kastar en blick över axeln och kommer närmare.

”Det är han, eller hur?”, viskar hon. ”Din bror.”

Markus nickar. Hon blundar, tar ett djupt andetag och släpper ut luften mellan läpparna.

”Okej”, säger hon. ”Okej. Jag ska bara …”

Hon viftar med handen mot korridoren och försvinner. Markus sträcker sig efter iPoden. Den kom i ett kuvert i julas, nedtryckt i en brevlåda bara några mil därifrån. Det fanns ett brev från mamma också, med orden Pappa hälsar ditklottrade på slutet, trots att båda visste att det inte var sant.

Fingrarna darrar när han reder ut de hoptrasslade hörlurarna. Han blundar och önskar för en gångs skull att han hade svalt sina piller. Höjer musiken och försöker förgäves tränga bort verkligheten.

Han märker inte att Lena kommer in i rummet förrän hon rycker hörlurarna ur hans öron. Doften av gammalt snus hänger kvar i luften mellan dem.

”Kom med här!”, säger hon och tränger sig förbi Monika som står i dörröppningen och kliar sig i nacken.

*

”Sätt dig”, säger Lena och drar ut en stol vid fikabordet.

Hon rotar fram ett block och en penna ur röran på skrivbordet och lägger dem framför Markus. Sjunker ner på stolen mitt emot.

”Kom in och stäng dörren, Monika.”

Monika lyder och drar ut stolen bredvid Lenas. Hon rycker till när stolsbenen gnisslar mot golvet. Lena lutar armbågarna mot bordet och stirrar på Markus.

”Kan du förklara för mig vad i helvete som pågår?”

Monika harklar sig.

”Jag tror inte …”

Lena blänger på henne.

”Jag frågade inte dig.”

Monika skakar på huvudet och suckar tyst. Markus drar nageln längs en skåra i bordsskivan.

”Titta på mig när jag pratar med dig, Markus.”

Han möter motvilligt hennes blick.

”Vad är det här? Något jävla skämt?”

Han skakar på huvudet. Tittar ner i bordet igen.

”För det är inte roligt över huvud taget, ska du veta. Jag vet inte vem den där unge mannen är eller varför han ser ut som han gör, men han är inte välkommen.”

Monika harklar sig.

”Jag är ganska säker på att det är Fredrik”, säger hon och tittar på Markus, som nickar. ”Även om det verkar omöjligt.”

Lena reser sig upp så häftigt att stolen vinglar till innan den hittar balansen och landar på alla fyra igen. Hon tar den bärbara telefonen från skrivbordet och öppnar dörren till personalpentryt.

”Vad ska du göra?” frågar Monika.

”Ringa polisen.”

”Men, Lena …”

Lena smäller igen dörren efter sig. Markus försöker höra vad hon säger men rösten drunknar i dånet från diskmaskinen. Han tittar på Monika. Det rycker i hennes mungipor innan hon vänder bort blicken. Han fingrar på kulspetspennan. Lägger den parallellt med linjerna på blocket. Tar upp den igen och skriver Var är han nu?

Han snurrar blocket ett halvt varv. Monika sträcker på nacken och mimar orden.

”Han spelade väggpingis när vi gick”, viskar hon. ”Jonas håller ett öga på honom”.

Diskmaskinen hämtar andan och Lenas röst skär genom dörren.

”Driver du med mig? Är det sånt här ni använder våra skattepengar till?”

Efter en stund öppnas dörren. Hon går fram till skrivbordet utan att titta på dem och slänger telefonen i laddningsstationen. Den hamnar snett. Hon rättar till den och går fram till fönstret med armarna i kors.

”Nähä”, säger hon. ”Där får vi ingen hjälp.”

”Vad sa de då?”, frågar Monika.

”De hade tydligen fullt upp. Över femtio telefonsamtal bara nu på morgonen, sa han. Och alla säger samma sak.”

”Vadå, menar du?”

Lena suckar. Går tillbaka till skrivbordet och föser ihop några papper i en hög.

”Det är tydligen fler som kommit tillbaka som inte ska vara här, om man säger så.”

”Tillbaka. Från … döden?”

Lena vänder sig om.

”Ja, Monika. Tydligen är det så. Och stan prioriteras förstås högst som vanligt. Vi skulle inte räkna med att de hinner skicka hit någon förrän på måndag.”

Hon fnyser.

”Och han hade mage att påstå att vi i alla fall har lämpliga faciliteter. Att vi bara skulle hålla lite koll på honom så länge. Som om vi inte har nog med problem här.”

Lena kastar en blick på Markus. Sätter sig vid skrivbordet med en suck och sträcker sig efter en kopp som det står Världens bästa faster på med spretiga bokstäver. Markus kan inte låta bli att undra vilken stackars unge som tvingats måla den. Hon tar en klunk kaffe, grimaserar och ställer ner den igen.

”Vad säger du, Markus”, säger hon. ”Ska vi ringa dina föräldrar?”

Markus skakar på huvudet.

”Inte?”

”Jag tror också det är bäst att vänta lite”, säger Monika. ”Det kan ju vara ganska känsligt, sånt här. Jag menar, man vill ju inte ge hopp i onödan.”

*

Markus håller sig på sitt rum resten av dagen och ingen tvingar honom att delta i några aktiviteter. Vid lunch kommer Monika in med en bricka med minestronesoppa och ett glas mjölk. Hon rapporterar att personalen tillsvidare kommit överens om att inte försöka hjälpa Fredrik att minnas någonting. Det blir nog lugnast så.

Timmarna flyter långsamt förbi medan Markus stirrar upp i taket och spelar upp konversationer de aldrig hade. Letar efter orden som hade kunnat bryta tystnaden och göra allting annorlunda.

På kvällen hör han Monikas och Jonas dämpade röster från korridoren.

”Ska vi ställa in extrasängen i Markus rum?” frågar Monika.

”Det är väl knappast en bra idé, med tanke på varför Markus är här.”

Det är tyst en stund.

”Nej, det förstås”, säger Monika till slut. ”Då får vi röja i tvättstugan.”

*

Han drömmer om Noras skräckslagna ögon och Fredriks livlösa. När han vaknar är täcket fuktigt av svett. Från korridoren hörs Åsas jämrande läten. Han famlar efter lampknappen. Låter sänglampan vara tänd även om det egentligen inte gör någon skillnad. Han kan ändå inte somna om.

*

När Markus masar sig ut till matsalen morgonen därpå står Pers mamma i kön till frukostbuffén. Fredrik syns inte till.

”Jag tror att hon fick bröstcancer”, viskar Monika. ”Jag körde Per till begravningen förrförra sommaren.”

Jonas försöker lugna ner Per i andra änden av rummet, men ingen säger någonting till hans mamma. När hon darrande försöker lyfta den tunga kaffekannan skyndar Monika fram för att hjälpa henne.

Markus häller upp ett glas juice och slevar upp yoghurt i en skål. Han sätter sig vid ett tomt bord och tar en sked yoghurt, men aptitlösheten får käkarna att svida. När Fredrik dyker upp i dörröppningen lägger Markus ifrån sig skeden. Han tvingar blicken ut genom fönstret, förbi sin slitna spegelbild, till snöflingorna som virvlar runt gatlyktan där ute. Föreställer sig varje tanke som en snöflinga. Konkret och symmetrisk. Lätt och obetydlig. Möjlig att fånga, smälta, glömma bort.

”Är det ledigt här?”

Markus tittar upp. Nickar långsamt. Fredrik ställer ner sin bricka snett mitt emot. Räcker fram handen igen, men drar tillbaka den när Markus inte gör någon ansats att besvara gesten.

”Jag heter Fredrik”, säger han och sätter sig ner. ”Har du varit här länge?”

Markus rycker på axlarna. Fredrik tar en tugga av sin smörgås och ser sig omkring. Per gråter fortfarande. Hans mamma sörplar i sig sitt kaffe, kastar en blick på sin son och rynkar på näsan.

”Vad är det här för ställe, egentligen?”

Frågan är nyfiken, inte dömande. Markus möter Fredriks blick. Undrar hur tjugofem år kan raderas när han själv inte ens kan sudda ut fem minuter ur sitt minne.

”Varför säger du ingenting?”

Han reser sig upp och går därifrån. Glaset klirrar när han tömmer hela brickan i sopsäcken, men ingen säger någonting.

*

Ytterligare tre dyker upp under förmiddagen. När Monika kommer in med fläskpannkaka vid halv tolv rapporterar hon att Åsas båda föräldrar sitter och äter med Daniels farmor i matsalen.

”Om det fortsätter såhär får vi bära in fler stolar.”

Hon sjunker ner på sängkanten. Markus vet varför hon dröjer sig kvar, så han skär små, små bitar av fläskpannkakan. Tuggar och tuggar utan att svälja. Efter en stund reser hon sig för att hjälpa till i matsalen. Hon vänder sig om i dörröppningen.

”Fredrik letar visst efter folk att spela poker med i eftermiddag, men jag antar att du inte vill?”

Markus skakar på huvudet. När hon har gått tömmer han tallriken i papperskorgen.

*

När Jonas mamma ansluter sig till sällskapet lagom till eftermiddagsfikan bestämmer Lena att det är dags att återinviga den gamla sovsalen i ladan, som stått tom sedan gården användes som sommarkoloni på femtiotalet. Hon skickar iväg Monika till stan för att köpa några extra täcken och en värmefläkt.

”Ska jag gå till polisen också?”, hör Markus henne fråga på vägen ut.

”Men du hörde väl vad de sa på radion? Det är ingen idé.”

Markus har inte hört, men han kan föreställa sig. En massa av minneslösa människor. På tunnelbanan, skolorna, mataffärerna. Här passar de i alla fall in.

På kvällen skriver han en fråga till Monika i sitt skissblock och efter en stund kommer hon tillbaka med hans mobiltelefon.

”Men bara ett”, säger hon. ”Och jag får läsa det först.”

Han bläddrar förbi en rad olästa sms och hittar Noras senaste meddelande näst längst ner i listan. Köp två påsar chips och matlagningsgrädde (hälsar Fredrik). Ses ikväll! Han trycker fram tangentbordet. Skriver, raderar, formulerar om. Till slut räcker han fram telefonen till Monika. Jag antar att du vet vad som händer. Ville bara säga att han är här om du vill träffa honom. Men han vet inte ens vem jag är.

Monika tittar på honom en lång stund innan hon nickar.

*

De skrattar rökmoln ut i vinterluften och snurrar runt för att inte missa fyrverkerierna som exploderar runt omkring dem. Nora kramar honom vid tolvslaget och avtrycket av hennes kalla kind mot hans dröjer sig kvar, trots att hon redan är långt borta. Han tittar bort när Fredrik kysser henne. Delar en cigarett med någon som han inte minns namnet på för att tänka på något annat.

Han vet inte när Fredriks röst börjar bli vass. När Nora försvinner in på toaletten och kommer ut med rödgnuggade ögon. När de slutar titta på varandra. Han har sett det så många nätter att han knappt reagerar längre. Om han bara hade sagt något då. Om han bara hade sagt något innan allt var för sent.

*

Fredrik sitter i fåtöljen när Markus vaknar. Det går knappt att urskilja konturerna i det svaga skenet från gatlyktan, men han vet att han är där.

”Det har alltid varit för sent”, viskar han.

När Markus får fatt i lampknappen är han redan borta.

*

Nora kommer dit förmiddagen därpå. Markus hör hennes röst från entrén. Ljus och ömtålig, precis som då. Den försvinner snart bland alla andra ljud.

När han hör ytterdörren öppnas en stund senare kliver han upp ur sängen och går fram till fönstret. Fredrik har Jonas jacka och mössa på sig. Han går bredvid Nora, tittar på henne när hon pratar och gestikulerar. Ett ögonblick lyckas Markus nästan spola tillbaka tiden och intala sig själv att allt är som vanligt. Men när Nora stannar och sträcker sig efter Fredriks hand drar han undan den och skrattar. Hon stoppar händerna i fickorna och tittar ner i marken. Markus sliter bort blicken. Lägger sig på sängen igen och blundar.

*

”Hej.”

Markus slår upp ögonen. Nora står i dörröppningen med kappan täckt av snöflingor. Hon drar handen under näsan. Både den och kinderna är röda av kylan. Han sätter sig upp och nickar mot fåtöljen. Hon sätter sig längst ut på kanten. Öppnar munnen, men stänger den igen och skakar på huvudet.

”Det känns så dumt att jag aldrig har hälsat på”, mumlar hon och drar i en lös tråd på armstödet. ”Förlåt.”

Markus skakar på huvudet. Drar ut lådan till sitt nattduksbord och tar fram skissblocket och en penna. Säg inte förlåt.

Hon läser och vänder bort blicken.

”Det är fint här i alla fall.”

Hon gör en gest mot fönstret.

”Ute, menar jag. Fin natur och så.”

Markus snurrar på pennan. Vågar inte fånga de osynliga linjerna som sprider ut sig över pappret och bildar konturerna av hennes ansikte.

”Han känner inte igen mig heller”, säger hon. ”Men det är nog lika bra.”

Hon ställer sig upp och rättar till kappan. Borstar bort några halvsmälta snöflingor.

”Jag måste åka hem”, säger hon.

Markus stryker två ord och skriver dit två nya. Säg inte förlåt. För allt.

Hon nickar kort och försvinner igen.

*

Han ritar ansikten. På jakt efter de rätta uttrycken, en ledtråd om var allt gick fel. Men linjerna hamnar fel och han river ut och knycklar ihop. Ett halvt block av hopknycklade ansikten utspridda över sängen och golvet. Monika hjälper till att samla ihop dem i papperskorgen. Det har inte kommit några fler nu, berättar hon.

”Så länge de håller sig så här lugna går det ju an.”

Hon tittar ut genom fönstret. Ute på gården skottar Jonas upp en gång till ladan.

”Jag menar, det är inte mycket mer besvär än några extra vårdtagare.”

Hon möter Markus blick och skyndar sig att tillägga:

”Inte för att du är till besvär, förstås.”

*

Efter kvällsmaten dyker Lena upp i dörröppningen och talar om att Markus föräldrar är där för att hämta dem. Han vet inte om det är hon eller Nora som har ringt dem. Kanske har de själva listat ut att Fredrik skulle kunna vara här. Han frågar inte, och de säger ingenting om det. Mamma kramar honom som vanligt och pappa nickar kort utan att riktigt möta hans blick.

Han orkar inte protestera, fast han vet att de förmodligen bara känner sig skyldiga att ta med honom också. Han packar ryggsäcken, får en kram av Monika och följer efter de andra ut till bilen. Han undrar när de senast satt där alla fyra. Förmodligen var det flera år sedan.

Markus sneglar på Fredrik som tittar ut genom fönstret och nynnar en tyst melodi medan han trummar med fingrarna mot låren. Mamma och pappa är tysta i framsätet. Efter en stund vrider pappa på radion.

… och vi har ju inte direkt några rutiner för hur vi ska behandla den här typen av ärenden, så än så länge är det något som måste avgöras från fall till fall. Eftersom de här individerna juridiskt sätt inte existerar längre är det …

Han stänger av den igen.

När de kommer hem bäddar mamma i deras gamla rum som stått halvtomma och orörda sedan Fredrik och Nora skaffade lägenhet i stan och Markus flyttade ut till campus. Tre kartonger med saker från Markus studentlägenhet står staplade i ett hörn av det som finns kvar av hans rum. Han lägger sig ovanpå täcket. Letar stjärnbilder bland de självlysande plastbitarna som han klippte ut och satte upp i taket med häftmassa när han var tolv och ville bli astronaut.

Han hör mamma prata med Fredrik i rummet intill och hur rösten tappar styrka när han inte förstår vad hon menar. Han vill trösta, men otillräckligheten svider i magen. Det var samma sak med Nora. Det fanns så mycket han ville säga för att göra allt bättre, men orden fastnade alltid någonstans på vägen.

Han har nästan slumrat till när mamma dyker upp i dörröppningen.

”Pappa och jag är klara i badrummet nu. Jag har lagt fram en handduk och en tandborste till dig”, säger hon.

Han nickar. Försöker forma läpparna till ett leende men har glömt bort hur man gör. Mamma lutar axeln mot dörrkarmen. Pillar bort lite lack från en nagel. Hon ser tio år äldre ut än när han såg henne sist.

”Det är fint att ha er hemma igen”, säger hon till slut. ”Trots omständigheterna.”

*

Han drömmer om stunden han inte får röra vid. Minuterna som han rört sig i cirklar runt varenda natt utan att våga gå för nära. När alla andra gått hem och det bara är de tre kvar. När spriten är slut och orden är hårda och de inte orkar kontrollera sina blickar längre.

Någonstans märker Fredrik. Han ser det osynliga som de inte ens själva hunnit sätta ord på. Han exploderar, tusen gånger värre än fyrverkerierna. Allting måste slitas sönder. Glas krossas, möbler välts och Nora landar i ett hav av glassplitter.

Det är då Markus får nog. Han vill bara skydda Nora. Det är det de har försökt intala honom. Det är det han har försökt intala sig själv.

*

Den här gången sitter Fredrik på sängkanten när han vaknar, randig av ljusstrimmorna som letar sig in mellan persiennerna. Han har samma skjorta som den natten. Samma vilda blick. Han håller upp ett finger framför läpparna. Shhh. Sedan skrattar han.

”Just det”, viskar han. ”Du pratar ju inte längre.”

Markus sträcker sig efter sänglampan, men den ligger nedpackad i en av kartongerna och innan han hinner tänka om är han fastlåst av Fredriks iskalla händer och luften tar slut. Markus försöker vrida sig loss, men Fredrik är starkare.

”Hur känns det?” väser Fredrik. ”Det är det här du vill egentligen, eller hur? Det är det här du alltid har velat. Du är bara för feg för att göra det själv.”

Markus trevar längs väggen. Får fatt i gardinen och drar tills stången ger efter och dunsar ner i marken. Efter några sekunder hörs fotsteg i korridoren. Dörren öppnas och ljuset strömmar in från hallen. Markus är ensam i rummet, men trycket runt halsen är kvar och han skriker på hjälp, utan ljud, utan ord, utan syre.

Men det är Fredrik som står i dörröppningen, i pyjamasbyxor och en gammal sliten T-shirt. Han möter Markus blick och nickar långsamt. Sedan backar han och stänger försiktigt dörren efter sig.