En stillsam upptäcksfärd

Publicerad i Smålandsposten 18 april 2017

Medan minibussarna rullar ut från Portrees torg sitter jag kvar på caféet och dricker upp mitt te i lugn och ro. Jag kanske missar några sevärdheter, men jag reser hellre långsamt nog för att hinna njuta av de magiska små ögonblicken på vägen.

Vi sitter på toppen av en kulle utanför en liten skotsk by där min vän Stina ska bo i en månad. Bakom en tuva på marken intill oss ligger Mike, en åttiotvåårig poet och konstnär. Han bor på gården nedanför kullen och vandrar upp till toppen varje dag. ”Och om jag vill bli åttiotre är det nog bäst att jag fortsätter”, säger han. ”Vill ni höra en dikt?”

Efter dikten berättar Stina en saga om en trollkarl som släpper taget om rädslan på toppen av ett berg och skrattar så att det ekar över hela världen. Innan vi skiljs åt säger Mike att det här är något av det finaste han har varit med om på kullen. Jag förstår honom. Efter att ha varit så rädd för andra människor blir jag barnsligt lycklig över resans alla märkliga små möten och berättelserna jag får höra varje gång jag vågar stanna och lyssna en stund.

Några dagar senare tar jag bussen till Isle of Skye och checkar in för åtta nätter på ett vandrarhem i den lilla hamnstaden Portree. ”Så länge brukar ingen stanna”, säger mannen bakom disken. ”Du vet väl att det inte finns några slott eller muséer här? Och på söndag går det inte ens några bussar.” Det vet jag mycket väl, och kanske är det just därför det är här jag vill bo.

På söndagsmorgonen snörar jag på mig kängorna och vandrar söderut längs landsvägen och vidare upp bland bergen. Regnet kryper in till huden och jag möter inte en människa, men jag börjar hitta mina egna berättelser, i vattenfallen och bland stenarna.

En annan morgon går jag till hamncaféet och ser vattenytan kittlas, först av vinden, sedan av solen. På torget skyfflas hotellgästerna in i minibussar för att pricka av öns sevärdheter med sjuminutersstopp på kameravänligt avstånd. Jag sitter kvar och skriver medan ångan slingrar sig ur tekoppen. Det räcker för mig.

Det är så fint att resa långsamt nog för att uppleva vardagen på nya platser. Bli stamkund på bageriet och nicka åt busschauffören. Lära sig urskilja nyanserna i vädret och språket. Upptäcka hur landskapet förändras när vintern släpper taget: hur färgerna strömmar ut över kullarna och ärttörnebuskarna som var doftlösa i mars doftar kokos och sommar i april.

Jag får nog aldrig bingo i sevärdheter, men jag ser hellre livet som en stillsam upptäcktsfärd. I stället för turistbroschyrer samlar jag på ledtrådar: en handskriven lapp på en anslagstavla, en övervuxen skylt, en outforskad prick på kartan. Jag låter nyfikenheten leda mig genom världen, för det är då jag hittar de riktiga äventyren. Ögonblicken som kurar ihop sig i hjärtat och stannar där för alltid.