Du och jag, tystnaden

Publicerad i Smålandsposten 20 september 2016

På ett tåg till Köpenhamn blir jag ofrivilligt indragen i en rad telefonsamtal. Kvinnan framför mig ringer sina systrar, först den ena, sedan den andra. Ett moln av tomma ord breder ut sig över andra klass. Jag väntar på att samtalen ska leda någonstans, men det gör de aldrig. När hon har lagt på säger hon åt sin uttråkade son att sluta sparka på sätet framför. Sedan ringer hon sin man.

När de har gått av hänger molnet kvar i den tysta vagnen. Jag undrar vad hon undviker. Vad som hade hänt om hon hade lagt ifrån sig telefonen och lyssnat på sin son i stället. Eller bara tittat ut genom fönstret en stund och låtit tankarna hinna ikapp.

Jag sneglar på de andra passagerarna och undrar om de tänker samma sak. Men hälften har lurar i öronen, några har somnat och resten sitter böjda över sina telefoner och datorer.

Det är så sällan vi låter världen tystna på riktigt. Vi fyller varje mellanrum. Scrollar oss genom köer, förseningar och sömnlösa nätter. Vi skapar flöden och effektiviserar. Vi gör, alltså är vi.

Förr såg jag tystnaden som ett misslyckande. Ett bevis på min sociala inkompetens. Jag visste aldrig vad jag skulle säga, och om jag visste det var det ofta ingen som hörde vad jag sa. Så sent som i somras blev jag nästan utskälld av en okänd dam. Du måste lära dig att prata så att man hör, sa hon. Annars kommer ingen att ta dig på allvar. Jag tänkte att det kanske var hon som behövde lära sig att lyssna, fast det sa jag förstås inte. Ibland kan man lika gärna vara tyst.

Jag har börjat förstå hur viktig tystnaden är. Den är en del av mig och jag vet inte vem jag är utan den. Numera längtar jag efter den i stället för att fly från den. Tysta morgonmeditationer. Bussresor utan dator. Skogspromenader utan hörlurar. Jag kan till och med njuta lite av obekväma tystnader, för när jag slutar grubbla över vad jag ska säga blir de plötsligt inte så obekväma längre.

Ibland tror jag att vi måste låta mellanrummen förbli mellanrum för att inte tappa bort oss själva. För hur ska vi veta vad vi vill om vi aldrig ger våra egna tankar utrymme? Och vad händer med tankarna om vi slutar lyssna på dem?

Vi glömmer bort.

När vi rullar vidare mot Köpenhamn tittar jag på mamman och sonen som står kvar på perrongen. På de böjda nackarna omkring mig. Några minuter senare slår jag upp min egen dator och fortsätter att översätta. Skingrar funderingarna med någon annans ord.