Tillsammans kan vi se hela vägen

Publicerad på Omställningsnätverkets blogg 25 oktober 2017

Det är söndagen den 23 oktober. En liten grupp har samlats i Växjö för grundkursen i omställning under ledning av Amanda Martling, Jesaia Lowejko och Pär Wallin. Lördagen har ägnats åt presentationer, visioner och improvisationer. Vi har pratat om varför omställning behövs, hur ett omställt samhälle kan se ut och hur vi kan engagera människor omkring oss.

Idag står inre omställning på programmet. Under en av övningarna går vi omkring i rummet. Söndagseftermiddagen blir en måndagsmorgon. Den knastrande elden i kaminen drunknar i trafikdån och golvet blir en regnvåt trottoar. Det är trångt. Alla är i vägen. Ansiktslösa individer som alla har bråttom någon annanstans. Sedan förändras scenen. Tempot sjunker. Vi är tillbaka i rummet och det är här någonstans som alla tankar som har farit omkring i huvudet under helgen börjar sjunka in. När vi lyfter blicken från färgfläckarna på golvet och ser varandra, förbi tårarna i ögonvrårna, hela vägen in. När vi saktar ner, stannar upp och hör varandra, trots att vi är alldeles tysta.

Det är så kraftfullt att verkligen möta andra människor och bli påmind om att vi inte är ensamma. Att vi innerst inne bär på samma rädsla. Samma längtan. Och inte bara vi tio i rummet, utan alla människor. Dem vi möter på verklighetens trånga trottoarer, på våra arbetsplatser, utanför mataffären. Till och med alla de som aktivt arbetar för att stärka myten om att vi och naturen och alla andra levande varelser inte hör ihop. I grunden är det samma känslor som styr oss. Vi hanterar dem bara på så olika sätt.

När jag anmälde mig till kursen visste jag inte vad vi skulle göra, men jag hoppades få med mig några idéer inför nästa år och lite hopp om världen. När vi under kursens näst sista halvtimme sprider ut oss i rummet för att fylla i varsin personlig handlingsplan faller allt på plats. På några minuter blir gårdagens drömska vision en plan med konkreta steg och när jag kliver ut i oktoberregnet en stund senare är både hoppet och riktningen starkare än på länge.

Tillsammans kan vi se rädslan i ögonen, förbi smärtan, hela vägen in till längtan och kärleken. Tillsammans kan vi bryta våra mönster och börja ta konkreta steg mot en bättre värld.