Där tiden står still

Publicerad i Smålandsposten 7 mars 2017

Efter två månader på Skottlands landsbygd blir stadstempot en påträngande påminnelse om vikten av att sakta ner.

Den sista morgonen i Perthshire skrapar dottern i familjen jag bor hos fram ett litet titthål i vindrutefrosten och skjutsar mig till den närmsta busshållplatsen en mil därifrån. Det lokala högstadiet har lagts ner och traktens tonåringar väller in genom bussdörrarna, yrvakna och rödfrusna. Efter två månader mitt i ingenstans blir den plötsliga trängseln en chock. Jag gömmer mig bakom mina ryggsäckar och stirrar ut genom imman tills de vita kullarna försvinner bakom vägvallar och husfasader.

I Edinburgh dras jag ofrivilligt med i stadens tempo. Jag springer över gator innan det slår om till grönt och i mataffären råkar jag packa ner varor innan kassören har scannat dem. Pulsen drunknar i trafikdån och blickar flackar utom räckhåll. Jag navigerar genom folkmassorna som genom busksnåren på kullarna i Perthshire. Som om människorna var lika vassa.

En förmiddag skyndar jag tvärsöver staden för att gå på skrattyoga, en aktivitet som jag upptäckte i Thailand för ett år sedan och blev oförklarligt förälskad i. Jag smyger in i lokalen, genomsvettig och nervös, men efter en timmes lek med åtta pensionärer har jag skrattat ur mig både rädslan och stressen. Det är precis lika fånigt och fascinerande som jag minns det. Promenaden hem tar dubbelt så lång tid och trots att magmusklerna värker kan jag inte sluta le.

När jag saktar ner och fokuserar min egen flackande blick väcks staden till liv igen. Jag ser vinden ruska om krokustäcket i parken. En liten taxvalp som skuttar över gräsmattan. En rufsig fiskmåsunge som är ute på upptäcktsfärd. Jag hittar en parkbänk i solen, en liten bokhandel i en bortglömd gränd, ett leende på andra sidan övergångsstället.

Det är först då jag märker hur månaderna på den skotska landsbygden har påverkat mig. Min inre klocka har ställt om sig efter en plats där tiden står still. Där posten kommer när den kommer, där den gropiga grusvägen tvingar bilarna att krypa fram och där det mesta kan skjutas upp till en annan dag. I staden snurrar visarna svindlande fort, men jag börjar lära mig att jag inte måste låta mig jagas av stressen. Att jag kan sakta ner och låta den passera i stället.

Allt kan förstås inte skjutas upp. Löften måste hållas, uppgifter slutföras i tid. Men när alla delar av livet känns lika brådskande är det svårt att hinna njuta av det. Då kan det vara dags att sjunka ner på den där parkbänken, låta minuterna springa iväg bäst de vill en stund och fråga sig själv vad som egentligen är viktigast.