Blod, svett och tandskydd

Publicerad i Smålandsposten 30 maj 2017

Efter fyra månader på andra sidan Nordsjön kom jag hem till en vårstad där såväl rabatter som flaggstänger skimrade i regnbågens alla färger. Jag följde en impuls till Teleborgshallen för Växjö Roller Derbys första hemmamatch, Bout for Pride, och någon timme senare vändes framtiden upp och ner.

Kanske var det samma slags impuls som fick mig att beställa ett par rullskridskor så fort jag såg att Växjö skulle få en roller derby-klubb hösten 2013. Det var något oemotståndligt i tanken på att lilla blyga jag skulle kunna frammana någon sorts inre rebell med tandskydd och rullskridskor. Och efter den första skakiga träningen i Ulriksbergskolans lilla gympasal, där jag blev vald sist i varenda lagsport på lågstadiet, var jag förälskad. Jag hade hittat en sport där ålder, kondition och kroppsform inte spelade någon roll. En sport där man på träningsläger fick presentera sig med namn, klubb och pronomen. Där allas lika värde var en självklarhet året om.

Roller derby var bättre än terapi. Det var helt enkelt omöjligt att grubbla när jag flög fram på åtta hjul och i vilket ögonblick som helst kunde fara av banan – eller in i en ribbstol. När jag några år senare, efter en tappad stortånagel, en mindre hjärnskakning och ett sprucket revben, gick hem från min sista träning för att flytta till Göteborg, var det nästan lika sorgligt som att göra slut.

Under åren med Värends Vandaler insåg jag att jag nog alltid hade haft den där rebellen inom mig. Jag hade bara inte lyssnat på henne på ett tag. Det var förstås hon som tillsammans med sin nästan lika blyga högstadiebästis förvandlade skolans skyddsrum till en replokal och spelade elgitarr på varenda rast. Det var hon som mötte osynligheten med slitna kängor och blått hår och smög ut mitt i natten för att kyssa en tjej vars mamma skulle bli vansinnig om hon fick veta. Det var hon som en dag skulle bli rockstjärna, lämna Växjö i en rostig folkvagn och aldrig flytta tillbaka.

Men på läktaren i Teleborgshallen var det just det som rebellen bestämde sig för att göra: flytta tillbaka. I alla fall ett litet tag. Hon gjorde uppror mot min plan att bara mellanlanda över sommaren och sedan ta tåget vidare till andra sidan jorden. På vägen hem från matchen kikade hon på hyresannonser och en knapp vecka senare hade vi flyttat in i ett litet gårdshus utanför Rottne. På nästa träning knäppte vi hjälmen, snörade på oss rullskridskorna och mötte rädslan på banan med skakiga knän.

Jag har ingen aning om vad hon tänker hitta på härnäst, men en sak är säker: livet blir betydligt roligare när jag lyssnar på henne.