Hela havet stormar

Publicerad i Smålandsposten 3 januari 2017

Vad minns du av 2016? I vilka ögonblick var du riktigt närvarande – och vilka rusade du förbi på väg någon annanstans?

Jag visste att det skulle bli ett intensivt år, ändå intalade jag mig som vanligt att allt snart skulle lugna ner sig. Mycket var fantastiskt. I januari fyllde jag en liten ryggsäck med mina viktigaste ägodelar och utforskade Asien i fyra månader. Jag volontärarbetade, gav ut min första barnbok, översatte två romaner och startade ett eget förlag.

Jag uppfyllde dröm efter dröm, medan gränsen mellan arbete och fritid tänjdes ut tills arbetet var det enda som rymdes. I bakgrunden tornade en orkan upp sig och hela havet stormade tills jag föll och slog i golvet så hårt att jag tappade andan. En del av mig ligger fortfarande kvar och kippar efter luft.

Och när jag blickar tillbaka på året är det inte drömmarna som har trängt djupast in i hjärtat, utan de små ögonblicken mitt emellan. När jag ställde klockan för att se solen gå upp över grantopparna. När jag gick ovanligt långsamt på väg hem från en stressig arbetsdag och för första gången lade märke till människorna, ljuden och dofterna omkring mig. När jag verkligen var där, på riktigt.

Jag försöker minnas de ljusa ögonblicken när det gäller resten av världen också. För hur mörkt och tungt 2016 än har känts finns de trots allt där bakom molnen. Rekordmånga nya naturreservat har bildats i Sverige. Jättepandan räknas inte längre som utrotningshotad. En större andel barn än någonsin i världen har lärt sig läsa och skriva. Det är nyheter som lätt glöms bort bland krigsrapporter, valresultat och ännu en död legend.

Jag vet att det krävs mer ljus för att skingra ovädret och jag vet att min orkan bara var en liten bris jämfört med de flesta, men vi kommer ingenstans om vi ger upp.

I morse packade jag ryggsäcken igen, med en enkelbiljett till Skottland, en ovanligt tom kalender och ett enda nyårslöfte: att hålla orkanerna på avstånd. Det har blivit dags att sakta ner på riktigt. Hitta närvaro, fotfäste och en riktning som känns meningsfull.

Det enda vi egentligen vet om 2017 är att det inte kommer att sluta där det började. Det kommer att storma och mojna och spricka upp precis som alla andra år, men bara för att vi inte kan styra allt får vi inte tro att vi inte kan styra någonting.

Vi kan fortfarande sakta ner, stanna till och se var vi har hamnat. Vi kan fortfarande lära oss av våra misstag och tänka igenom nästa steg i stället för att rusa vidare genom livet. Fånga några ögonblick på vägen. Kanske till och med upptäcka att världen är ganska vacker ändå, när stormen har dragit förbi.