En del av en stjärnhimmel

Publicerad i Smålandsposten 24 januari 2017

För ett halvår sedan hade tanken på att jag skulle demonstrera på ett torg i Dundee med en slottsfru och en nittonårig bäverforskare känts ungefär lika absurd som att Donald Trump skulle kunna bli vald till president.

Mina första två veckor som volontär på ett gammalt slott i utkanten av skotska höglandet känns som en märklig dröm full av udda karaktärer: Paul och Louise, som har väggarna fulla av porträtt på Pauls släktingar från tolvhundratalet och framåt, och använder marken kring slottet för att återintroducera Skottlands utrotade bävrar. Den andra volontären, nittonåriga Millie, som skriver historiska romaner och en kandidatuppsats där hon försöker bevisa att bävrarna ökar den biologiska mångfalden. Snickaren Dick, som bor i en liten husvagn utan el, läser böcker om havet mitt i natten och drömmer om att segla ensam till Baltikum. Och så jag, förstås.

Den skotska kylan tränger in rakt genom väggarna, och jag kan inte somna utan underställ, raggsockor och tredubbla tröjor. På torget i Dundee domnar fingrarna bort kring bambupinnarna när vinden sliter i vår provisoriska flagga, ett gammalt lakan och en slatt överbliven målarfärg:

It’s our planet too. Please don’t wreck it, Mr Trump.

När Louise frågade om vi ville följa med och protestera på installationsdagen tvekade jag först, rädd att möta hatet med ännu mer hat. Men det är inte hatet som förenar den glesa skara som har samlats på torget i Dundee med tumvantar, rykande andetag och en knastrande megafon, utan hoppet. Bakom en afroamerikansk kvinnas oro för sina vänner i USA och Louises vädjan att inte lägga jordens framtid i händerna på någon som förnekar klimathotet, finns ett gemensamt hopp om att vi kan bättre än såhär.

En av talarna tackar till och med Trump för den motrörelse han har väckt till liv. ”Men det här bara är början”, säger hon. ”Oavsett vad som händer måste vi fortsätta säga ifrån.”

Slagorden ekar genom fredagskvällen och trots kylan börjar jag tina inifrån. Människor passerar. Några stannar till och lyssnar. Några sneglar bara på den lilla klungan innan de skyndar vidare någon annanstans.

Det skulle kunna kännas hopplöst att vi är så få, men även om våra rop inte hörs över Atlanten vet jag att de betyder något. Det betyder något att vi står här i stället för att gå förbi med blicken i marken. Det betyder något att vi visar att vi bryr oss om varandra. Det betyder något att vi inte är ensamma, att gator över hela världen fylls av människor som vågar hoppas på en bättre värld.

Att det lilla ljus vi tänder på torget i Dundee blir en del av en hel stjärnhimmel.