Den sista natten

Grannhunden ylar igen. Ljudet ekar uppför trapporna och trevar sig in under täcket. Mira slår upp ögonen. Fragment av ännu en mardröm hänger kvar i luften ett ögonblick innan kontrasterna suddas ut i mörkret. Det enda som hörs är hjärtats tempoväxling. Hunden har tystnat men hon är klarvaken.

Det är kvavt i lägenheten trots att köksfönstret har stått öppet hela natten. Hon lyfter den näst sista vattendunken över huvudet och tar några ljumma klunkar direkt från kranen. Torkar sig runt munnen med tröjärmen och ser ut över den sovande staden. Bortom hustaken har himlen börjat ljusna och för ett ögonblick kan hon nästan låtsas att allt är som vanligt. Att gatlyktorna nyss har slocknat. Att världen bara håller andan en stund innan väckarklockorna ringer igen.

Det är lika bra att åka nu. Hon kommer ändå inte att kunna somna om. Medan hon klär på sig börjar ylandet igen. Efter en stund öppnas dörren på våningen nedanför och fotsteg försvinner nedför trappan. Knackningar drunknar i hundskall. Hon suckar och börjar fylla ryggsäcken med saker hon egentligen inte vet om hon behöver. Ficklampan, sovsäcken, regnjackan. Trosor, strumpor och en extra tjocktröja. De sista konserverna. Hon bläddrar bland pappershögarna på skrivbordet utan att veta vad hon letar efter. En röra av anteckningsblock, halvfärdiga texter och obetalda fakturor. Tusentals ord och siffror som inte betyder något längre.

Det knackar, på hennes dörr den här gången. Hon fryser mitt i en rörelse. Stirrar på ytterdörren. Efter några sekunder knackar det igen. Hon harklar sig.

– Vem är det?

Hon känner inte igen sin egen röst. Minns knappt när hon pratade senast.

– Erik. Från andra våningen.

Hon går ut i hallen och låser upp dörren. Fönstret på trappavsatsen nedanför kastar ett svagt ljus över grannen som hon aldrig har pratat med förut. Han har händerna djupt nedgrävda i fickorna på ett par jeans som ser ut att vara flera storlekar för stora. Han har blivit skäggig sedan hon såg honom sist och det mörka håret sticker ut i små tovor under en svart mössa. Blicken flackar mellan henne och rummet innanför.

– Förlåt om jag väckte dig, säger han. Jag kunde inte sova, så jag gick ner för att be honom få tyst på hunden.

Han tittar ner i golvet. Det rycker i hans mungipor.

– Det var ingen som öppnade, så jag tänkte att han kanske hade stuckit och lämnat hunden där.

Han tystnar igen. Föser ihop en rad av små gruskorn med tårna.

– Fransson är död.

– Död?

Han nickar.

– Skulle du kunna hjälpa mig med en sak?

– Vadå?

Han suckar och kliar sig i nacken.

– Kan du bara följa med ner i fem minuter?

Han ber henne vänta på avsatsen utanför sin lägenhet. Efter en stund kommer han ut med en morakniv i handen. Han undviker hennes blick och går före nedför trappan.

Hallen är nästan identisk med hennes. Samma mörka parkett och gråspräckliga tapeter. Samma hatthylla. Hunden gnyr från andra sidan köksdörren.

– Jag stängde in den, säger Erik. Bara medan vi …

Han tystnar. Hon följer efter honom in i vardagsrummet. Som ett ofärdigt pussel av hennes eget, där alla bitar sitter huller om buller. Ett piano längs väggen där hennes soffa står. En soffgrupp där hon har sitt skrivbord. På golvet ligger en takkrona bredvid en omkullvält stol. Och mitt i rummet finns en pusselbit som hon önskar att hon kunde vända upp och ner: Franssons orörliga fötter en halvmeter över golvet.

– Förlåt, mumlar Erik. Jag kan bara inte låta honom hänga där.

Han reser upp stolen och räcker fram kniven.

– Kan du skära av repet så tar jag emot?

Mira tar kniven med darrande händer och kliver upp på stolen. Från väggen ovanför pianot stirrar namnlösa, svartvita ansikten på dem från en annan tid. Hon blundar. Drar kniven över repet, fram och tillbaka. Sågar sig igenom tills de sista trådarna ger vika och den livlösa kroppen faller ner i Eriks armar. Han viker sig under tyngden och hon kliver ner från stolen för att hjälpa honom. Först när de har burit in Fransson i sovrummet faller alla pusselbitar på plats. Mira kastar sig ut i vardagsrummet, genom hallen, in i badrummet och ner på golvet. En färglös sörja stänker över porslinet i den stinkande toaletten som inte längre går att spola och hennes magmuskler fortsätter dra ihop sig, trots att det inte finns något kvar inuti.

*

– Vad gör vi nu då?

De sitter vid Franssons köksbord, Erik i kökssoffan och Mira mitt emot. Hunden har lagt sig tillrätta mellan deras fötter efter att ha slukat två burkar hundmat som de hittat i skafferiet. Den senaste halvtimmen har de förgäves letat efter namn och adresser, någon att informera, men bortsett från fotografierna i vardagsrummet bär lägenheten inga spår av varken familj eller vänner.

– Jag vet inte, säger Mira. Jag måste åka snart.

– Vart då?

Hon rycker på axlarna.

– Någonstans. Bort.

– Med bil?

Hon nickar. De är tysta en stund. Utanför fönstret letar en koltrast efter mask i den vildvuxna gräsmattan. Ovanför kökssoffan tickar en gammal farfarsklocka.

– Får jag följa med?

Mira sliter blicken från fönstret. Möter Eriks och tittar bort igen.

– Jag vet inte om …

– Bara en liten bit. Min syster och hennes familj bor ett par mil utanför stan. Jag tar med mig hunden om du släpper av mig där.

Hon sväljer. Det smakar fortfarande galla.

– Snälla, säger han. Jag vill inte heller stanna här.

Hon drar nageln längs en skåra i bordet. Hittar inga bortförklaringar konkreta nog att formulera.

– Okej, säger hon till slut.

Det är första gången hon ser honom le.

*

De kör genom staden medan solen går upp. Dimman stiger över den våta asfalten. En ensam räv korsar vägen och försvinner in i en gränd. Annars ligger gatorna tomma. Ingen av dem säger något. Franssons frånvaro är tusen gånger mer påtaglig än hans närvaro någonsin var.

Mira försöker minnas de svaga melodierna som letade sig upp från pianot till hennes lägenhet ibland. Kaffedoften som fyllde trappuppgången på morgnarna när allt fortfarande var som vanligt. Men det enda hon hör är ekot av repet som brister. Doften av förruttnelse och gammalt avlopp har fastnat i näsborrarna och hans färglösa ansikte hänger kvar som en spökbild på näthinnan.

Hon vrider på radion. Trycker på några knappar. Brus överallt. Hon slår av den igen. I baksätet gnyr hunden i sömnen. Hon vill också blunda. Släppa ratten, trycka gasen i botten och låta fasaderna fånga dem. Men något tvingar henne att fortsätta framåt trots att hon inte vet vart hon är på väg.

När bostadshusen övergår i grå kontorslokaler och fabriker fastnar hennes blick på bensinmätaren.

– Vad i helvete …

Hon fyllde tanken några dagar innan strömmen försvann. Sedan dess har bilen stått orörd i garaget.

– Vad är det?

– Någon har snott min bensin.

Han lutar sig fram och tittar på mätaren.

– Å fan.

Några hundra meter längre fram tornar en Statoilskylt upp sig vid sidan av vägen. Mira saktar ner och svänger in fast hon redan vet att det inte är någon idé. Hon rullar långsamt förbi mörka displayer. En solblekt glasskylt vajar i vinden utanför butiken och bakom den spruckna glasrutan sitter en flera veckor gammal löpsedel. Innanför gapar hyllorna tomma. Hon kör vidare till utfarten och tittar på Erik.

– Ska vi chansa?

Han nickar.

– Min syster har kanske en extradunk i garaget.

*

När bilen ger upp ligger skogen djup på båda sidorna om den smala landsvägen. De har inte mött en bil sedan de lämnade motorvägen. Mira lutar pannan mot ratten. Blundar och svär tyst.

– Är det långt kvar?

– Inte så farligt, säger Erik. Jag undrar …

Han tystnar och tittar in bland träden.

– Har du någon karta?

– Kolla i handskfacket.

Erik tar fram och vecklar upp vägkartan som hon köpte när hon flyttade till stan, med drömmar om fotoutflykter som aldrig blev av.

– Vi svängde av motorvägen här, säger han och pekar på kartan. Här borta bor min syster, och vi borde vara … här någonstans. Ser du? Om vi går genom skogen är det inte så långt.

Hon rynkar pannan.

– Genom skogen?

– Ja, vadå? säger Erik och öppnar passagerardörren.

Han kliver ut och fäller fram sätet för att släppa ut hunden. Han böjer sig ner och kikar på henne under biltaket.

– Jag hoppas inte du tror på allt de säger.

Mira suckar. Om hon bara hade vaknat tidigare. Hon var redo innan Erik knackade på dörren. Nu vet hon ingenting längre. Hon släpper ratten och håller upp händerna framför ögonen. De darrar fortfarande.

*

Hunden springer före genom skogen på en knappt urskiljbar stig. Hoppar över nedfallna stockar. Stannar till och nosar här och där. De knotiga träden sträcker sig högt ovanför dem. Miras hjärta slår fort. Hon vänder sig om titt som tätt, mot gnisslande grenar och prasslande buskar. Tvingar sig själv att ignorera paranoian. Andas in doften av varm, våt jord och tänker tillbaka på friluftsdagarna i skolan, innan dungen bakom idrottsplanen skövlades och gav plats till femhundra nya bostäder. Erik går en bit framför henne. Hon stirrar på hans rygg. De har inte sagt något sedan de lämnade bilen. Hon letar efter tänkbara repliker men tystnaden blivit för tung för att bryta.

*

Erik har stannat vid en tjock trädstam som har lagt sig tvärs över stigen. De har gått i vad som känns som flera timmar. Mira släpper ner ryggsäcken på marken och låter vinden svalka hennes fuktiga rygg. Han sjunker ner på stammen och hon borstar bort några små kvistar innan hon sätter sig bredvid. När han tar fram burk fiskbullar ur sin ryggsäck känner hon plötsligt hur hungrig hon är. Han räcker fram den.

– Som tack för skjutsen, säger han och tar fram en likadan burk till sig själv.

De äter under tystnad. När Erik har tömt sin burk fyller han den med vatten från sin flaska och ställer ner den till hunden. Den lapar i sig vattnet.

– Vad gjorde du innan? frågar han.

– Innan strömavbrottet?

Han rycker på axlarna.

– Innan allt.

– Pluggade journalistik. Städade på sjukhuset. Slösade min tid på allmänt värdelösa saker. Du då?

Han sprutar mer vatten i konservburken.

– Inget vettigt.

De tittar på hunden. Mira undrar om den saknar Fransson.

– Får jag hålla dig i handen? frågar Erik plötsligt.

Hon svarar inte.

– Eller vore det konstigt?

Hon skakar på huvudet och sträcker ut sin hand utan att titta på honom. Han tar den mellan sina. Följer handflatans linjer med pekfingret. Trycker lätt på hennes naglar. Böjer hennes fingrar fram och tillbaka.

– Knakar dina fingrar? frågar han.

– Ibland.

Hennes hand blir liggande i hans. Hon rör sin tumme några millimeter över hans handflata, fångar upp de nästan omärkbara vibrationerna där hennes hud slutar och hans tar vid. Hon vill säga något, vänder och vrider på orden men de bildar bara olika versioner av samma oställbara fråga.

– Ska vi fortsätta? frågar hon i stället.

Erik nickar och släpper hennes hand.

De fortsätter gå medan solen stiger på himlen. Efter en stund skymtar en röd ladugårdsvägg mellan träden.

– Vad var det jag sa? säger Erik.

*

Mira sitter uppkrupen i en fåtölj med en tekopp i knäet. Erik och hans syster sitter i soffan och pratar med dämpade röster. Barnen, en pojke i femårsåldern och en flicka som knappt lärt sig gå, sover i rummet intill. Var pappan som ler från bröllopsfotot på spiselkransen är har ingen nämnt, och Mira vågar inte fråga. Hon snurrar på tesilen i koppen. Stirrar in i den sprakande elden. Orkar inte urskilja orden längre. De har ändå ingenting med henne att göra. Hunden gnyr i hallen. Hon ställer ifrån sig koppen och reser sig.

– Jag tror jag går ut med hunden en sväng.

Erik tittar upp.

– Ska jag följa med?

Mira skakar på huvudet. Går ut i hallen och tar på sig skorna. Lämnar värmen bakom sig. Hon följer efter hunden genom trädgården. Sätter sig på en gunga medan den kissar mot gungställningen. Hon tar spjärn mot marken. Lyfter fötterna. Kedjorna gnisslar när hon blundar och låter kvällsluften svalka ansiktet.

När hon hoppar av gungan ser hon siluetterna i vardagsrumsfönstret röra sig i det fladdrande skenet från den öppna spisen. En flyktig illusion av hemtrevnad. När hon kommer närmare ser hon att systern skakar av gråt. Erik har lagt armen om henne och hans läppar formar tröstande ord som hon inte kan höra. Inte vill höra.

Hon öppnar dörren och smyger uppför trappan för att hämta sin ryggsäck. Möter hundens blick en sista gång innan hon stänger ytterdörren mellan dem. När mörkret faller över skogarna ännu en gång lämnar hon husen bakom sig.