En resa genom rädslan

Publicerad i Smålandsposten 7 december 2017

Professor Winterwise höjer sin stav och våra röster skälver genom novembernatten medan Obronsa, ett naturväsen som har skyddat skolan från faror sedan urminnes tider, närmar sig som ett blått ljussken mellan träden.

För en helg är jag Elsa Linderholm, nybliven elev på Czocha College of Wizardry, ett magiskt lajv på ett medeltida slott i Polen. Jag har väskan full av örter och det första numret av Earthlings, en tidning där jag har samlat in allt från dikter och insändare från varulvar och vampyrer till en intervju med en lärare om hur vi kan hjälpa naturen genom att låta den magiska faunan bli en del av ekosystemet. Jag deltar i mystiska ritualer, smugglar hemliga trolldrycker till en vampyrkompis och springer vilse bland slottets lönngångar.

Allt är på låtsas och ändå så verkligt att Elsas känslor blir mina. En obduktion på alkemilektionen drar upp minnet av Elsas systers alltför tidiga död och när jag hör att ett krig när som helst kan bryta ut mellan skolans varulvar inser jag att jag är livrädd för dem som jag egentligen bara vill skydda. När jag till slut bryter ihop på en lektion och lättar mitt hjärta för läraren vet jag knappt om det är Elsa eller jag som är i störst behov av hennes tröst.

Trots känslostormen vill jag stanna på Czocha för alltid. När jag skriver en uppsats om olifanter i biblioteket, blir välkomnad av mitt nya elevhem och sjunger skolsången med mina klasskompisar sista kvällen känner jag mig mer hemma än jag någonsin gjort förut. Efteråt inser jag att det som kan ses som en verklighetsflykt också kan bli ett ovärderligt verktyg för att hantera en verklighet som jag aldrig riktigt har passat in i.

En annan spelare berättar att en fyra år lång depression äntligen börjat släppa taget under lajvet. Själv har jag vågat ifrågasätta den magiska världens orättvisor och tagit kontakt med människor som Sanna aldrig hade vågat prata med. Kanske kan jag ta med mig lite av Elsas mod hem. Våra personligheter är inga roller som vi måste spela hela våra liv. Ingen har ett manus där det står hur vi ska agera. Varje ögonblick är en ny chans att bli de vi vill vara och skapa den verklighet som vi vill leva i.

Den insikten värmer i hjärtat när Berlinregnet bryter förtrollningen på söndagskvällen och jag går från bussen med vinterkylan som enda sällskap. När jag snor runt och famlar efter trollstaven innan jag inser att det inte en trollformel utan en cykel som susar över asfalten. Då blundar jag tills det blå skenet tänds mellan träden och jag minns hur magisk världen kan vara, och att min inre Elsa alltid finns där när jag behöver henne som mest.