Sommaren när regnet försvann

MWUF9794Publicerad i Smålandsposten den 16 augusti 2018

I de brandskadade skogarna föds nya arter. Livet på jorden fortsätter, med eller utan oss. Men jag hoppas att vi börjar lyssna på naturen innan det är för sent.

Det är ingen vanlig sommar. På farfars skärgårdsö höstknastrar björklöven i juli och havet är varmare än det borde få vara. Hos familjen i Småland lyser gräsmattan gul och en lind klyvs itu av blixten. I den västmanländska byn som har blivit mitt nya hem har grannens brunn sinat och i vår egen sjunker vattennivån farligt lågt trots att vi vattnar grönsakslanden med vatten från älven och tvättar oss i den i stället för att duscha inomhus. Jag dröjer mig kvar i jordkällaren när värmetrycket blir olidligt. Samlar på duggdroppar som jag samlade på solglimtar förr. Aldrig har jag längtat så efter regnmoln och ruskväder.

En tidig morgon när vi skyndar oss före solen till hallonsnåren vädrar vi brandrök, men det verkar inte brinna i närheten. Tallarna står kvar och gäspar i skogsbrynet. Än rör radions viktiga meddelanden till allmänheten inte oss, men det bränns ändå. På vägen hem från en fjällvandring i Jämtland rullar vi förbi avspärrade stenlandskap där förkolnade stammar med rödsvedda kvistskelett sticker upp ur det som nyss var en mossgrön skog. Det hade lika gärna kunnat vara vår skog. Det hade lika gärna kunnat vara vi.

Hur nära inpå måste katastroferna komma innan allmänheten inser att det vaga klimathotet redan har blivit verklighet? Att vi påverkas lika mycket av naturen som den gör av oss? Att det onaturliga sommarvädret är en naturlig följd av människornas kortsiktighet och inbillade herravälde över resten av jorden? Jag hoppas att smärtan över vad som händer med världen har lirkat sig in i många hjärtan den här sommaren, för jag tror att den är nödvändig för att vi ska bry oss på riktigt. Empatin behövs för att vi ska kunna styra bort från en dystopisk mardröm, mot en framtid där allt liv är värdefullt.

Och bakom smärtan finns så mycket mer. Det är när vi börjar lyssna på naturen som den blir som allra mest levande. Det är då vi lyckas fånga sommarens vackraste ögonblick. En hemodlad, skogsplockad middag. En uggleunge som kikar på oss i trädet intill under kantarellturen. Ett kvällsdopp under en blodröd fullmåne. En regnbåge i en fjällsjö som bara vi och renarna ser.

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.