När pulsen får stillna

Publicerad i Smålandsposten 18 januari 2018

Att sakta ner och byta frilansstress mot friluftstid kan bli en långdragen process – tills tröttheten säger stopp och kroppen inte orkar mer. 

Jag hasar nedför branten med tallrötterna som klättergrepp och hittar en grotta under klintkanten. Från taket blänker istapparna i morgonljuset, frusna i tiden trots att snön är borta. Utanför ringlar sig en tunn stig längs källbäcken. Den måste leda någonstans, tänker jag i samma stund som två rådjur verkar tänka samma sak. Vi är bara ett par meter från att krocka när de ser mig och störtar iväg åt ett annat håll. Jag sjunker ner i mossan tills hjärtat lugnat sig. För ett ögonblick tycks vinden ha suddat ut gränsen mellan mig och skogen.

Nedanför vältrar havet sig mot udden i vida vågtunnlar. En mås rycks ur sin flygbana och teleporteras till en annan del av stranden. Jag kryper in under en grankappa och lägger örat mot stammen. När toppen vajar grymtar och gnisslar det därinifrån, som om en mage kurrar dovt i vinterdvalan. Jag blundar och sorterar in ljudet i mitt vilda bibliotek, mellan morkullans knarrsång och snarkande hängbukssvin. Sedan går jag hem. Barrstigen knastrar under fötterna och sista biten åker jag sulskridskor på den frusna spången.

Det är den stormigaste morgonen sedan jag flyttade till Gotland, men inuti har livet mojnat. Den sista översättningen är inskickad och den sista flyttkassen uppackad. Nu har kroppen sagt ifrån och tröttheten brett ut sig som en dimvägg framför fötterna. ”Inte ett steg till”, väser den varje gång jag klickar mig in på Platsbanken eller upptäcker ännu en bok jag skulle vilja översätta. ”Inte förrän du har vilat färdigt.”

När jag i förra årets första krönika skrev att det var dags att sakta ner kunde jag inte ana att det skulle ta så lång tid. Att hela året skulle bli en övning i att bryta mönster, sätta gränser och tillåta mig själv att bara vara mellan görandet. Men nu sitter jag äntligen här med bara några få åtaganden kvar i kalendern. En bok som långsamt tagit form i bakhuvudet sedan förra vintern väntar på att bli skriven; en annan på att bli översatt. Det finns så mycket jag vill göra, men just nu räcker kroppen inte till. Så jag bäddar ner mig i en informell nästan-sjukskrivning utan lön tills vintern släpper taget och energin återvänder.

Varför är vi så dåliga på att vila? Varför ska vi behöva skämmas över att vi inte alltid orkar med? Och varför har vi byggt ett samhälle som för att upprätthållas kräver att vi bryter ner både oss själva och naturen? Kanske vore det bättre att följa stigen ut i skogen, sjunka ner i mossan och låta pulsen stillna.