Att njuta av ovissheten

Publicerad i Smålandsposten 20 juni 2017

När jag var liten var jag alltid tvärsäker på hur framtiden skulle se ut. I alla fall en stund.

Jag skulle starta hunddagis. Bli bagare. Journalist. Eller häxa. Jag inredde hela mitt rum med Nalle Puh-tema efter att ha lovat min mamma att jag aldrig skulle tröttna på det. Under en period slukade jag frökataloger som andra barn slukade leksakskataloger och lånade hem hela bibliotekets lager av tidningen Gör det själv. I tolvårsåldern mailade jag till och med en fransk mäklare för att jag hade hittat mitt drömhus i St. Martin.

Idag har jag börjat inse hur oviss framtiden är, inte bara för att jag har lite för många idéer för mitt eget bästa. Oavsett hur mycket vi dagdrömmer, planerar, hoppas och oroar oss kan vi ju egentligen bara påverka det här ögonblicket.

Om vi läser en bok och hoppar över några rader, sidor eller kapitel kan det bli svårt att hänga med. Att i förväg veta vad som ska hända kan till och med förstöra läsupplevelsen totalt, så för det mesta läser vi helt enkelt från början till slut. Om boken är tillräckligt bra vill vi inte missa ett enda ord. Och vi kan njuta av ovissheten eftersom vi vet att vi får reda på hur det går tids nog.

Det borde vara likadant med livet, men det är så lätt att börja bläddra fram och tillbaka. Vi läser gamla scener om och om igen, eller försöker hoppa över flera kapitel för att reda ut situationer som än så länge bara är en del av fantasin. Ofta märker vi inte ens när vi har tappat bokmärket och missat det som pågått här och nu, med näsan i mobilen eller tankarna någon annanstans.

I mina favoritböcker är de scener som tränger djupast ofta ganska vardagliga. Men det finns något i dem som vänder hjärtat ut och in. Förmodligen handlar det om närvaro. Författarens förmåga att observera och gestalta sådant som jag inte ens skulle komma på tanken att försöka sätta ord på.

På samma sätt är det de närvarande ögonblicken i mitt liv som har fastnat. När jag tittade ut genom tågfönstret i Japan i samma stund som två pojkar sprang genom ett såpbubbelmoln mitt i ett grått industriområde. När det blev folkstockning mellan två tunnelbaneperronger i London och en gatumusikant sjöng kärleksballader tills alla slutade knuffas och sjöng med i stället. När jag för några timmar sedan tog sommarens första barfotapromenad i kvällssolen.

Vi vet inte var våra berättelser slutar, men vi kan välja hur vi vill leva just nu. I varje ögonblick kan vi öva på att släppa taget om dåtiden och framtiden. I varje scen ryms en värld, och en ny chans att utforska den i stället för att bläddra förbi.