Vindarnas hem

Publicerad i Smålandsposten 9 maj 2017

Efter två veckor på Orkneyöarna utanför Skottlands nordkust förstår jag varför de kallas ”vindarnas hem”. Vågorna vräker sig upp på gatan där jag bor och en morgon lyfter jag nästan från marken. Här är det naturen som bestämmer.

Jag följer en stig mot öns högsta kulle. En röd flagga signalerar tillträde förbjudet och jag får ta en lång omväg kring ett militärt övningsområde. Jag trillar och sjunker om vartannat där jag vadar genom den knähöga ljungen. Med höjden ökar vindstyrkan och jag drar åt resåren i huvan och pressar mig fram genom luften, ett steg i taget.

Från toppen ser jag en dunge mitt i lapptäcket av åkrar och fårhagar. Jag snubblar nedför kullen tills en grusväg fångar upp mig. En träskylt med orden ”Happy Valley” leder vidare mot träden. När jag knuffar upp en grind och kliver in i trädgården tystnar vinden. Ett förfallet stenhus hukar sig bland klockhyacinterna. Längre ner i den lilla dalen porlar en bäck. Jag tar av mig huvan och sjunker ner på en stenbänk. Jag vet inte hur länge jag sitter där. Tiden flyter iväg. En dagslända virvlar över vattenytan. Ett träd lutar sig över bäcken och sveper grenarna om ett annat träd i en kram som kan ha pågått i decennier.

Träd är sällsynta här. Orkneys vindpinade landskap har aldrig återhämtat sig sedan skogarna skövlades för sextusen år sedan och de träd som finns växer långsamt. I början lägger de nästan all kraft på att bygga ett stabilt rotsystem, men när de väl har slagit rot står träden stadigt när det blåser som värst.

Kring bäcken i Happy Valley växer sjuhundra träd. De planterades där av Edwin Harrold som flyttade in i det lilla stenhuset efter andra världskrigets slut för att leva ett enklare, lugnare liv. Med en handpump och en hemmabyggd generator gav bäcken både vatten och tillräckligt med el för att driva några lampor. Under drygt femtio år förvandlade Edwin den karga dalen till en liten sagoskog där stigar slingrar sig fram mellan små stenbroar och bänkar.

I dokumentären Homo Sapiens har den österrikiske regissören Nikolaus Geyrhalter fångat scener ur en värld utan människor. En vänthall där taket rasat in och golvet täckts av gräs. En vildvuxen bardisk. En berg- och dalbana som sticker upp ur vågorna. Det är kusligt. Men kanske är det just för att vi så sällan ser bortom vår egen tid på jorden som vi är så dåliga på att ta hand om den.

Edwin Harrolds hus förfaller, men kring ruinen växer trädgården vidare som en påminnelse om att vi alla lämnar avtryck, på gott och ont. Vi kan fortfarande ge tillbaka till naturen. Med lite tålamod kan vi till och med skapa något riktigt magiskt.