Ut i det okända

Publicerad i Smålandsposten 28 december 2017

Vid årets slut är det stunderna till fots som jag minns bäst. Upptäcktsfärderna där varje steg har lett mig närmare det vilda, både utanför och inuti.

Januari. En hyssjande snöbris lockar mig ut innan solen går upp. Tystnaden punkteras när en fasan flyger upp ur diket och struttar iväg med ett förolämpat skrik. Det är här året börjar på riktigt, på stigen som slingrar sig in i ekorrskogen, förbi bäverhyddan vid svandammen, genom ärttörnelabyrinten upp till kullens krön, där landskapet breder ut sig som en karta över mitt inre. Hjärtat bland snötaken och trädtopparna. Längtan vid horisontens ljusnande bergstoppar. Tomheten i vidderna omkring, där skogen gallrats bort och marken betats kal.

Juli. Med ett anteckningsblock i handen smyger jag genom skogsdungen och upptäcker en ny värld bara några hundra meter hemifrån. En nyckelpiga på en tistelknopp. En pytteliten vit blomma bland slyn med en ännu mindre trädgårdssnäcka på ett av bladen. Ett övergivet båthus dit inga stigar längre leder. Det murkna träskelettet av en eka, övervuxet och halvt begravt. Vattnet som kluckar i bryggans gluggar. Ljuset som dansar mellan stammarna, landar i mossan och skimrar bland eklöven. Det är här jag hittar stillheten, när jag går ut och låter tankarna följa mina fötter.

Oktober. Ringmuren leder mig genom den salta nattluften mot mitt nya hem. När gatlyktorna tar slut och en bil saktar ner håller jag andan. Om något händer släpper jag ryggsäcken och springer, tänker jag innan bilen vrålar vidare. Samma dag har #metoo utlöst årets systerskapsrevolt, men det vet jag inte än. I stället skäms jag över oron, över kroppen som trotsat alla skönhetsideal, kanske smal men inte sexig nog att trakassera. Bara någon pojkvän som missade ett nej, som inte frågade om lov, som inte märkte att jag sov. Men för varje steg växer modet och när stigen leder rakt ut i mörkret har jag trampat ur mig rädslan och skammen.

I boken The Old Ways skriver Robert Macfarlane om vandringens magi. Om vägarna och stigarna och spåren som leder oss ut i det okända och in i djupet av oss själva. Om vandringen som ett sätt ”att se och tänka i stället för att dra sig undan och fly; stigar inte bara som ett sätt att ta sig fram, utan också ett sätt att känna, vara och förstå.” Och under året som gått, från mina turer genom de skotska vintermorgnarna till skogsutflykterna i Småland och höstpromenaderna på Gotland är det så det har varit, varenda gång.

Till fots bland mossan och rötterna har tankarna klarnat och känslorna vågat sig fram. Utanför dörren har jag kunnat leva på riktigt.