När myrorna vaknar

inez

Inez Graf 1976. Foto: Marianne Ahlqvist, Gotlands Tidningar

Publicerad i Smålandsposten 12 april 2018

På en fällstol vid en glänta bland snåren sitter musikdirektör Inez Graf med en pensel i handen och kaffetermosen inom räckhåll. Hon är sjuttionio år och har gått hit för att måla varje sommardag sedan sin konstnärsdebut för fjorton år sedan.

Målning och musik hör ihop, menar hon. Nu komponerar hon med färger. Naivistiska små tavlor i olja, akvarell och pastell. ”Inget motiv blir en upprepning av någonting hon redan har berättat”, skriver hennes granne i en utställningstext. ”Allt verkar vårlikt pånyttfött.”

I andra änden av naturreservatet, en marskväll fyrtiotvå år senare och över hundra år efter att Inez i sin ungdom drogs till Gotland för första gången, rafsar jag ihop papper och färger för att skynda ner till stranden innan skymningsmolnen skingras. Jag doppar penseln i havet. Ingen horisont är den andra lik och jag lyckas inte fånga någon av dem, så jag nöjer mig med att titta. En morgon slutar himlen i en sylvass kant, en annan suddas gränsen ut och färjorna svävar fram i en mjölkvit dimma. Några kvällar senare kryper violetta moln längs horisonten. En grupp outforskade öar, hitdrivna från en annan värld.

Min stuga ligger bara några meter från reservatet. En bit in i skogen på andra sidan staketet lutar sig en stor tall ut över sluttningen. Jag brukar svinga mig upp på den tjockaste grenen och luta ryggen mot stammen tills skogen glömmer bort att jag är där. Vi har börjat vänja oss vid varandra. I stället för de långa cykelutflykter som jag hade föreställt mig kartlägger jag de trettiotre hektaren till fots, bit för bit. Där finns oändliga omvägar, skrevor och klätterstigar att utforska.

Och varje dag förändras naturen. Bäcken gör skulpturer av de sista istapparna, blåsippsknopparna reser sig ur mossan och en dag bestämmer sig hela skogen för att vakna på en gång. Den första citronfjärilen leder vägen till en solvarm läshörna intill klippväggen. En sömnig nyckelpiga sträcker på sina vinterskrynkliga vingar och dråsar ner i gräset. I myrstackarna vimlar stelbenta inspektörer omkring bland hålen som en hungrig spillkråka lämnat efter sig.

Det är min första vår i Sverige på fyra år, och kanske den första någonsin som jag verkligen lägger märke till. Om några månader måste jag packa ihop och lämna ön åt sommargästerna, men än finns det tid för nya upptäcktsfärder. I gläntan bland snåren, i en annan tid, sitter Inez kvar och målar med rynkiga händer och ett barns ögon. Om våra blickar kunde mötas över årtiondena skulle vi kanske tänka samma sak: ”Ser du också?” Och vi skulle nicka och veta att någon förstod.