Det första morgondoppet

river

Under vattenytan lurar rädslorna som gammelgäddor, redo att hugga tag i hjärtat med sylvassa tänder. Men i sommar tänker jag möta dem, ett dopp i taget.

Älven porlar i skogsbrynet, kaffesvart men kall. Du sitter redan och torkar på spången i ett moln av knott och morgonkvitter. Jag gräver ner tårna i sanden och tar ett djupt andetag. I den mörka vattenytan speglas alla kanter jag tvekat vid. Dagisgårdens sandlådekanter, Dackebadets simbassängkanter, skolgårdens ytterkanter. Jag ser mig själv balansera på tröskeln till en skolmatsal utan tomma bord, ett fikarum fullt av tomma ord, innan jag vänder mig om och flyr. Skapar en värld vid sidan av, där jag kan sköta skoluppgifter och frilansuppdrag på distans. Hålla människor på avstånd. Svepa in mig i ensamheten, som en varm och trygg morgonrock.

När jag fastnar i rädslan blir steget till de gemenskaper som andra glider in i med ett simtag som ett hopp från en tiometerstrampolin. Det är lättare att stå kvar och se på. Slippa magplask och kallsupar. Samtidigt vet jag att livet väntar ovanför ytan, om jag bara vågar mig ner i djupet.

Under de sista veckorna på ön väller utmaningarna in som svallvågor. Jag jobbar extra på en plantskola, rensar ogräs mellan Visbys kullerstenar, rycker in på extrapass på biografen om kvällarna och knölar in mina egna uppdrag i tidsspringorna som blir över.

Jag trivs med fingrarna i jorden. Växter förstår jag mig på; människor är svårare. När de andra kör till växthuset för att äta lunch smiter jag till en bänk vid havet för att vila i ensamheten en stund. Och det är nog så jag måste möta rädslan – i min egen takt.

Vid älven i skogsbrynet på andra sidan havet väntar den kanske största utmaningen, men också den allra finaste: att våga älska någon fast jag lärt mig att det inte går. Att kliva rakt in i en framtid jag aldrig hade kunnat planera, men som plötsligt känns självklar. För att det är du som sitter där, och för att du väntar.

Så jag andas in igen, viftar bort en mygga och låter alla tvivel bli ett knottrigt fjäll mellan mig och morgonbrisen. Sedan doppar jag tårna, sjunker ner i den mjuka sandbanken, ner i kylan. Några simtag räcker, sedan sitter jag bredvid dig på spången medan solen trevar sig fram genom de nyutslagna trädkronorna. Insvept och trygg, men inte ensam längre. Levande och ändå alldeles lugn.

Det krävs nog några morgondopp för att skölja bort alla rädslor som bitit sig fast i huden, men vi har en hel sommar på oss. Kanske ett helt liv.