Att skapa utan manus

Publicerad i Smålandsposten 16 november 2017

Allt började på ett flygplan. Jag hade ingen aning om vem jag var eller vart jag var på väg. Det enda jag visste var att jag föll så fort att jag nästan svävade.

Improvisation. Ordet har jagat mig genom livet, från dansgolv och musiklektioner till oskrivna krönikor och bandrepetitioner. Det har trängt in mig i ett hörn och trängt ut alla andra ord tills jag har knycklat ihop papper, stängt av förstärkaren och gett upp, om och om igen. Men på det där flygplanet, när paniken var som mest förlamande, hände något. Jag accepterade att vi störtade och satt kvar tills allt var över, tills scenen var slut och publiken applåderade och det var dags att cykla hem, fortfarande halvt svävande, men av eufori i stället för skräck.

Flygplanet bestod i själva verket av tre plaststolar på ett café i Chiang Mai, där jag bodde några månader förra året. Stolarna var en provisorisk scen i den sista etappen av mitt livs första workshop i improvisationsteater. Ett av alla impulsiva försök att möta rädslan genom att kasta mig in i det som skrämmer mig mest. För jag vet att jag kväver kreativiteten när jag inte vågar skapa utan manus, noter eller dispositioner. Idéerna hinner gömma sig om jag letar för länge.

Men efter höstens tisdagskvällar i konferensrummet på Växjös gamla teater har min rädsla för att improvisera börjat avta. En kväll stod jag, ledaren och tre av hennes barn och väntade utanför bakdörren, där Elaka Måns tog en paus från kvällens Pelle Svanslös-föreställning. För några år sedan hade jag förmodligen valt att gå hem när jag insåg att jag var den enda deltagaren som hade dykt upp, men i stället smög vi upp till konferensrummet och provade nya övningar och lekte i en timme.

Det är nog just det som är nyckeln till att improvisera och skapa och leva i allmänhet – att släppa prestationskraven och bara våga leka en stund. Allt blev så mycket lättare när jag slutade tänka att jag måste göra rätt. När jag insåg att vi skapar något tillsammans, på skoj, och att jag bara behöver flyta med. Ibland kör vi fast, ibland blir allt helt absurt, men jag kliver ut från teatern som ur en märklig dröm, lite omtumlad och yrvaken, i stället för att skräckslagen springa därifrån. Det gör ingenting om jag har gjort bort mig, så länge vi har haft kul. Och så är det ju egentligen med livet också.

Vi kastas från scen till scen, och om vi försöker spela huvudrollen, skriva manus, regissera och recensera på samma gång är det inte konstigt att det blir kortslutning i hjärnan ibland. Då kan det vara läge att sätta sig i publiken en stund och bara se vad som händer.