Konsten att lyssna

Publicerad i Smålandsposten 11 oktober 2016

Tänk om vi kunde bli lite bättre på att lyssna på varandra. Utan att värdera, kommentera eller låta tankarna vandra till nästa replik.

I somras arbetade jag som volontär på en kursgård i skogen. De sista veckorna inledde vi varje frukostmöte med ett kort cirkelsamtal där var och en fick dela med sig av sina tankar och känslor just den morgonen. Vaktmästaren hade kanske ont i ryggen. Kocken hade kanske sovit dåligt. Oavsett vad vi bar på kunde vi gå från mötet lite lättare och lite mer förstående, bara genom att ha lyssnat och blivit lyssnade på.

En morgon låg stressen så nära ytan att mina tårar svämmade över så fort det blev min tur. Efteråt mindes jag avskedet från mitt första jobb och skammen som fortfarande kryper fram varje gång jag tänker på det. Inte för att jag blev avskedad, utan för att jag började gråta på chefens kontor. Som om det vore fult att låta insidan synas. Men den här morgonen skämdes jag inte. Här fick tårarna också plats.

Reglerna är enkla. Var och en får lika mycket tid att prata med resten av gruppens odelade uppmärksamhet. De är inte där för att ifrågasätta eller ge goda råd. De behöver finnas där. Låta orden och skratten och tårarna landa ifred.

Jag undrar vad som skulle hända om fler arbetsgrupper började dagen med att lyssna på varandra på det här sättet. Om var och en fick prata av sig om morgonens småbarnsstress eller oron över en dement förälder innan de tog itu med dagens arbetsuppgifter.

Jag undrar vad som skulle kunna hända om kommunens politiker började dela upp sig i små partiöverskridande grupper för ett frukostmöte varje morgon. Om var och en fick fem minuter var att sätta ord på sina känslor utan att mötas av mothugg eller tvivel.

Skulle det göra någon skillnad att höra rädslan och drivkraften bakom de finslipade argumenten? Att se människor i stället för motståndare?

Om vi verkligen började lyssna på varandras rädslor och visioner tror jag att det skulle bli lättare att tillsammans skapa en värld som vi både vill och kan leva i.

Det kan låta som en naiv utopi, men vad säger det egentligen om oss människor att det inte är en självklarhet att ge varandra det där utrymmet? När blev vi så rädda för varandras känslor att vi lät dem växa, osedda och instängda, till något ohanterbart?

Tänk om vi kunde skapa fler sammanhang för att vara öppna och sårbara tillsammans mitt i vardagen. Tänk om det fanns rum på alla skolor och arbetsplatser för det som svider i oss, det vi längtar efter, det som ger oss fjärilar i magen och håller oss vakna om nätterna.

Det är trots allt det som gör oss till människor.