Livet under våra fötter

Publicerad i Smålandsposten 18 mars 2017

”Visste du att man kan återuppliva mossa?” frågar Al, en av författarna som jag har översatt, när jag hälsar på henne i en liten by på den engelska sydkusten.

Vi rastar hennes hundar i skogen där romanen utspelar sig och har stannat till framför en nedfallen trädstam, så övervuxen att den nästan smälter in i skogsbädden. ”Om man lägger torkad mossa i blöt kan den börja växa igen.”

På tunnelbanan i London en vecka senare lyssnar jag på en poddintervju med biologen Robin Wall Kimmerer, som har specialiserat sig just på mossor. Hon menar att de utmanar hela föreställningen om att den biologiska utvecklingen bygger på konkurrens. Utan att göra mycket väsen av sig har de klarat sig på jorden i 350 miljoner år. De frodas på ytor där inget annat kan växa genom att samarbeta, ta vara på sina begränsade resurser och ge mer än de tar. De bygger jord, renar vatten och fungerar som skogens eget korallrev – ett centimetertjockt lager som sjuder av liv.

I boken Trädens hemliga liv skriver den tyske skogsvaktaren Peter Wohlleben att ett träd aldrig kan bli starkare än skogen det växer i. Träden hjälper varandra. De delar på skogens vatten och näringsämnen så att varje träd kan växa sig starkt nog.

När vi gallrar skogarna för att ge mer plats åt vissa träd blir de förvirrade. De försöker skicka impulser till sina grannar, men där finns bara stubbar kvar. Medan de överlevande träden växer sig onaturligt stora blir skogen som helhet mer utsatt för vind, sol och skadedjur. När balansen rubbas och träden inte längre kan hjälpa varandra blir även de starkaste individerna mer sårbara.

När vi närmar oss centrala London kränger tunnelbanetåget till och små rörelser sprider sig som en nervimpuls genom vagnen. Bekymmersrynkor djupnar. Fötter trevar sig närmare dörrarna. En kollektiv oro fyller luften, tunn som rök. För tunn för att dröja sig kvar.

Döden tränger så lätt in och ut genom det mänskliga medvetandet. Under jorden är det enda spåret efter gårdagens attack i Westminster en avstängd station och några extra varningsskyltar om att vara uppmärksam på främmande föremål. Livet rullar vidare trots att det kan spricka i nästa ögonblick. Vi glömmer så fort hur sårbara vi är och att oron i så många delar av världen aldrig skingras.

Tunnelbanedörrarna glider isär och morgonpendlarna strömmar uppför rulltrapporna. I en portgång utanför stationen ligger en man med sovsäcken uppdragen till näsan. Medan mossan kikar upp mellan gatstenarna skyndar vi förbi utan att höja blicken. Vi tar omvägar kring varandra. En gallrad allé, full av förvirrade träd.