Liten
Han kilar fast de sista kartongflikarna
lyssnar efter grusknastret
fångar ett sista mellanrum
innan allt börjar om
Han sträcker sig efter åren
innan kramarna tog slut
innan mormors skog blev en trädgård
innan han växte ifrån sig själv
Ingen har sett hur liten han är
för liten för sällskapsrum och rullatorer
utanpå är han fortfarande för stor
med permanenta dörrkarmsbulor
trots att han krympt tills huden
veckat sig och spruckit
tills han stuckit sig på revben
som når ända in till hjärtat
Inuti går han fortfarande vilse
i sin egen kropp
När det knastrar i gruset springer han
fortare än de långa benen orkar
springer tills tiden tappar andan
låter honom krympa ifatt sina minnen
ömsa kropp, lämna ett sprucket skal
i ormbunksskogen
