Liten

Liten

Han kilar fast de sista kartongflikarna

lyssnar efter grusknastret

fångar ett sista mellanrum

innan allt börjar om

 

Han sträcker sig efter åren

innan kramarna tog slut

innan mormors skog blev en trädgård

innan han växte ifrån sig själv

 

Ingen har sett hur liten han är

för liten för sällskapsrum och rullatorer

utanpå är han fortfarande för stor

med permanenta dörrkarmsbulor

trots att han krympt tills huden

veckat sig och spruckit

tills han stuckit sig på revben

som når ända in till hjärtat

 

Inuti går han fortfarande vilse

i sin egen kropp

 

När det knastrar i gruset springer han

fortare än de långa benen orkar

springer tills tiden tappar andan

låter honom krympa ifatt sina minnen

ömsa kropp, lämna ett sprucket skal

i ormbunksskogen