Ett kreativt laboratorium

Publicerad i Smålandsposten 26 oktober 2017

När hjärtat slits mellan hopp och tvivel går jag ut i skogen. Det är så mycket lättare att minnas där, hur världen egentligen borde vara.

En oktobermorgon tar jag mardrömmen med mig ut i mörkret. Jag hittar en björk att slå armarna om och vi står där tills rädslan runnit ur mig och jag kan höra fåglarna och skogsknastret igen. Jag släpper skammen över att jag vet alldeles för lite. Att jag glömmer bort att läsa nyheterna. Att miljöstatistiken aldrig fastnar. Det räcker egentligen att se sig omkring för att inse vi aldrig borde ha brutit oss loss från naturen. Att låtsasvärlden som vi byggt vid sidan av, med människan som enväldig härskare, inte håller.

För några veckor sedan hölls Omställningsnätverkets årskonferens i Växjö. Jag fick en liknande påminnelse där, när rörelsens internationella frontfigur Rob Hopkins berättade om vikten av visioner och kreativitet i ett samhälle där fantasin är på väg att ta slut. För honom handlar omställning om att utforska hur vi kan förvandla platserna vi bor på till kreativa laboratorier där vi kan väcka fantasin till liv igen, där människor kan mötas, dela sina drömmar om ett annorlunda samhälle och starta konkreta projekt för att göra visionerna till verklighet.

Han liknar det vid punkerans gör det själv-mentalitet. De som inte gillade låtarna som spelades på radion kunde lära sig tre ackord och starta ett eget band. Likaså kan vi som ogillar det som händer i världen samlas och göra skillnad tillsammans. Och det händer ju, överallt. Samtidigt som stora delar av mänskligheten springer vidare i tillväxthjulet startas nya gräsrotsinitiativ över hela världen. Omställningsnätverket, som föddes ur ett skolprojekt i södra Irland, har idag vuxit till tusentals projekt i femtio länder – allt från kollektivodlingar, fallfruktsinsamlingar och svinnmatskaféer till lokala valutor, omställningskurser och solcellsparker.

Och kanske behöver det inte krångligare än så. Visst krävs kunskap för att skapa verklighetsförankrade visioner, men om vi får för oss att vi måste vara experter för att göra skillnad kommer vi ingenstans. Kanske är vår fantasi rentav viktigare om vi verkligen ska våga släppa taget om den ohållbara verklighet som vi kämpar så hårt för att upprätthålla. Det finns så mycket var och en kan göra här och nu, men vi behöver visioner för att veta var vi ska börja. Vi behöver en framtid att längta efter, som hjälper oss att vända klimatångesten till aktivt hopp om att både vi och världen kan bli mer levande igen.