Svenska

Ner i kaninhålet:
En intervju med Kristofer Kiggs Carlsson

13 September 2015

IN ENGLISH | PÅ SVENSKA

021kiggs

Kristofer Kiggs Carlsson har vetat att han vill arbeta med film ända sedan han såg Jurassic Park för första gången. Nu är han mitt uppe i sitt mest omfattande, utmanande och spännande filmprojekt hittills, där idéer och karaktärer som har vuxit fram sedan han var liten äntligen väcks till liv.

Det är mitten av nittiotalet och på en förskola i Göteborgsstadsdelen Fiskebäck vräker regnet ner. En åskskräll skakar om gårdsplanen när Kiggs får syn på en liten kaninunge som gömmer sig under ramen på en sandlåda.

”Jag ville ta med mig den hem, för den frös och skakade och var rädd, men min lärarinna sa att jag inte fick röra den. Och jag tror inte hon sa det ordagrant men hon sa något om att den är övergiven precis som du blev utav dina föräldrar. Sedan dess har jag bara tyckt att kaniner är förbannat häftiga djur.”

När jag träffar Kiggs i Växjö tjugo år senare har han nyligen avslutat inspelningen av sin första kortfilm, Spiritus Lepus, en magisk berättelse där mystiska kaninväsen ruvar i skogarna. Just nu klipper han filmen, samtidigt som han planerar en ny tretimmarskurs till kursportalen Moderskeppet och sammanställer inspelningen av fem reklamfilmer och två dansföreställningar.

”Det handlar om att prioritera”, säger han när jag frågar hur han hinner. ”Jag är inte ute och ränner på nätterna. Jag går upp på morgonen och jobbar tills jag går och lägger mig igen, och jag tycker om det. Det är kreativt och rogivande.”

Det senaste året har Kiggs och resten av teamet bakom Spiritus Lepus hunnit spela in en testfilm, hitta sponsorer, genomföra en lyckad crowdfundingkampanj där målet på 40 000 kronor nåddes på två dygn, tillverka detaljerade dräkter, masker och rekvisita för hand, släppa en serie vlogavsnitt och spela in filmen under tio intensiva dagar i början av juli. De fem första dygnen tillbringades i de djupaste delarna av Kleva Gruva utanför Vetlanda, där andetagen blev moln i det iskalla mörkret och gränserna mellan dag och natt suddades ut.

I fablernas värld

Idén till filmen växte fram hos Kiggs långt innan karaktärerna fick liv framför kameran. Vi kan faktiskt spola tillbaka ända till den där regnruskiga förskoledagen, för det var redan vid den tiden, när kaninungar och dinosaurier var något av det bästa som fanns och mammans lägenhet förvandlades till en djungel med förhistoriska fotspår på golvet och raptorhuvuden bland krukväxterna, som allt började.

kiggscitat3En dag hyrde Kiggs barnvakt Jurassic Park i smyg med orden: ”Den här får du inte se egentligen, men det behöver inte mamma veta”. Den kvällen visste en vettskrämd men lycklig Kiggs att det var film han ville göra.

”Det var det värsta jag någonsin sett, men samtidigt det bästa. Jag kunde inte sätta fingret på det då, men jag visste att det där ville jag vara en del av.”

Han började filma med sin pappas videokamera och klippte i kameran genom att spola tillbaka och pausa där han ville ha en ny tagning. När han var sju år skapade han sin första musikvideo genom att varva klipp på sig själv med klipp från Godzilla som han filmat på tv-skärmen och spela upp alltihop till en Roxettelåt.

Sedan kom fablerna. Föräldrarnas godnattsagor som nästlade sig in i drömmarna och väckte funderingar som dröjde sig kvar och blev fler medan åren gick. Funderingar om alla spännande mytologiska väsen som fanns i Sverige och Norden men så sällan syntes på film, om hur mystiken skulle kunna uppdateras och hur dessa väsen skulle ha kunnat utvecklas i skuggan av det moderna samhället.

”En dag sa det bara pang. Polletten trillade ner och jag kom på världens idé”, berättar Kiggs.

Det var först på gymnasiet han började skriva ner sina idéer, och det var också där, på en filmkurs, som han använde ett riktigt filmredigeringsprogram för första gången.

”När jag började med iMovie tänkte jag ’Var har det här varit hela mitt liv? Det är ju det här jag ska göra!’ Sen lärde jag mig andra program och nu sitter jag och gör saker som jag inte hade kunnat drömma om.”

Positiv paranoia

Vi har slagit oss ner på en bänk i Linnéparken, en dryg kilometer från gymnasieskolan där vi gick i samma klass i tre år. Medan jag var så blyg att jag knappt vågade prata med de flesta av mina klasskompisar har jag alltid uppfattat Kiggs som hur socialt bekväm som helst. Därför blir jag förvånad när han berättar att hans största rädsla som sextonåring var att prata inför andra människor.

”Men jag lärde jag mig hur jag ska tänka för att klara av det”, säger han. ”Och nu har jag lett ett team på trettio personer.”

kiggscitat2Jag är nyfiken på hur det kändes att involvera andra personer i ett projekt som han hade varit ensam om att bygga upp under så lång tid.

”Som en bekräftelse”, svarar Kiggs utan att tveka. ”Det är en jättebekräftelse att gå från att ha varit mobbad i Göteborg och ensam på rasterna och hata sitt liv till att ha vänner som ställer upp för en. Jag som absolut inte trodde att jag hade någon framtid har helt plötsligt dragit ihop det här. Nu är vi trettio personer som är involverade i projektet och alla gör det ideellt, för vi är en grupp människor som inte klarar oss själva, men när vi går ihop i en grupp kan vi skapa något fantastiskt tillsammans.”

Att samarbeta med så många personer innebär förstås att det är många bitar som måste falla på plats för att allt ska fungera, något som Kiggs menar kräver enorm planering och en gnutta paranoia.

”Hur dumt det än låter så är det viktigaste jag har lärt mig att inte lita på någon. Du måste alltid ha en plan B. När du märker att folk inte fixar saker som de har lovat fast du ger dem chans efter chans måste du fixa en backup, även om det känns som att du går bakom ryggen på dem. Var paranoid, men på ett bra sätt.”

Trots den lyckade kickstarterkampanjen och mycket positiva reaktioner på projektet har Kiggs också mött både kritik och skratt, till och med från några av sina närmaste vänner.

”Det känns klyschigt att säga ’tro på dig själv’, men det är verkligen så”, säger han. ”Ingen annan kommer att göra det åt dig. Även om folk omkring dig säger att de tror på dig så funkar det ju inte om inte du gör det också. Det fanns tillfällen på inspelningen när jag vaknade på morgonen och tänkte ’Vad är det jag håller på med?’. Det är jättesvårt att hålla motivationen uppe. Det är någonting jag brottas med hela tiden. Men så kommer jag in i frukostrummet och där sitter mina tjugofyra teammates och är asglada. Då får jag också energi. Du klarar dig inte ensam, men du måste komma överens med dig själv.”

Att följa sin dröm

Ett av målen med Spiritus Lepus, som kommer att släppas gratis online och beräknas bli klar nästa sommar, är att den ska väcka fler frågor än den ger svar. Den visar bara en skymt av Kiggs berättelse, och han hoppas få möjlighet att bygga ut den till en långfilm så småningom. Men vad händer sen, undrar jag, när ett projekt som man har planerat och byggt upp under så många år plötsligt är genomfört?

kiggscitat”Jag vet inte”, säger Kiggs. ”Och det är det som skrämmer mig så mycket. Jag måste ta ett jobb så att jag kan få en stadig inkomst, men jag vill inte bli en zombie som bara står och hatar mitt liv och tar mina pengar och lever för helgen och går ut och super skallen av mig. Jag mår illa av att jag så ofta träffar människor som bara accepterar att livet är som det är.”

Men för några månader sedan startade Kiggs en egen firma. Han har redan tagit namnet Atomic Rabbit Productions och ett första steg mot drömmen att bli vd för ett eget filmbolag med en egen studio. Samtidigt betonar han att röda mattor och Oscarsstatyetter aldrig varit målet med filmskapandet – han gör helt enkelt film för att han mår bra av det.

”Jag vet att om jag inte får jobba med film just nu så kommer jag att må dåligt och slänga bort år av mitt liv. Jag hoppas att jag vågar följa min dröm, men om jag om tio år eller i morgon upptäcker att jag hellre vill svetsa, jamen då får jag väl göra det. Så länge jag mår bra.”

Vi kan avsluta med att spola lite längre fram i tiden, från sandlådor och plastdinosaurier, förbi gruvor och kaninhumanoider, förbi filmfestivaler och studiomedarbetare, till ett universitetsområde någonstans i världen. Kanske åskar det där med. Kanske en liten kaninunge gömmer sig under en bänk och får syn på Kiggs där han skyndar fram över gårdsplanen på väg mot en lektion, med en kameraväska över axeln och en portfölj över huvudet som skydd mot regnet.

”Jag älskar att undervisa”, säger han. ”Och någon gång vill jag bli den där gamla gubben som undervisar i film. Men då ska jag ha levt livet först.” icon-dot-circle-o


 Följ Kiggs online:

icon-globe icon-youtube icon-vimeo-squareicon-facebookicon-instagram icon-twitter

Följ Spiritus Lepus online:

icon-globe icon-youtubeicon-facebookicon-instagram icon-twitter

 

No Comments

Leave a Reply