Ingenting är över än

Publicerad i Smålandsposten 22 november 2016

Jag lyssnar på segertalet på väg till ett tidigt yogapass. Frostgrenarna flyter samman kring vägen. Jag blinkar. Sväljer. Svär för mig själv.

Klockan är en minut i nio när jag skyndar sista biten genom kylan, lämnar tårarna i tamburen och smyger in mellan raderna av vilande kroppar. Andas in. Andas ut. Landar. Just nu, just här, på en yogamatta i ett gammalt stationshus i Moheda, får allting stillna en stund.

Under hösten har stressen som under flera år legat som en dimma mellan mig och världen börjat skingras. Allt jag inte har orkat tänka på blir synligt. Rädslan över framtiden. Längtan efter förändring. I ett öppet hjärta ryms hela universum, skriver författaren och miljöaktivisten Joanna Macy. De senaste månaderna har verkligheten trängt rakt in i hjärtat, på samma gång så trasig och så vacker att jag inte kan blunda längre.

Ibland blir verkligheten överväldigande. Då tänker jag på min gammelmormor. På kvällen innan hennes nittiotreåriga kropp fick nog, när jag ringde för att säga hejdå och hon sa: Ja, nu är det snart över, men ikväll blir det lax och potatis. Som vilken kväll som helst.

På vägen till begravningen tappade jag rösten. Jag skulle sjunga och farmor smugglade in en flaska whisky i kapellet för att mjuka upp mina stämband, men det hjälpte inte. Jag spelade piano i stället. Mina föräldrar och min farbror sjöng, trots att det bara var mamma som kunde texten. Jag tror att jag skrattade lika mycket som jag grät den dagen. Döden gjorde liksom livet mer påtagligt.

Ett tåg dundrar förbi. En mage kurrar. I yogasalen övergår de mjuka rörelserna i en meditation med fokus på hjärtat och verkligheten tränger djupare igen.

Jag tänker på alla murar vi redan har byggt. På att de gör lika mycket skada kring hjärtan som kring länder. På att vi kanske måste försöka lyssna på dem som inte tänker som oss i stället för att skratta bort dem eller möta dem med ännu mer hat.

Jag tänker på vår märkliga förmåga att för en stund se den här morgonen som vilken onsdagsmorgon som helst. Att vi kan tolka varje ögonblick på så många olika sätt. Att vi fortfarande kan fatta egna beslut och röra oss i nya riktningar.

Jag tänker på träden som fortsätter växa trots att de inte lever för alltid. På hur vi svävar mellan ljuset och mörkret. Stänger ute. Stänger inne. Och hur svindlande det är att öppna hjärtat och låta hela universum rymmas på en och samma gång. Låta döden finnas där, och livet också.

Ett yogapass. En laxtallrik.

Små påminnelser om att vi fortfarande existerar. Att ingenting är över än.