På andra sidan havet

Publicerad i Smålandsposten 5 oktober 2017

”Jag har en plan”, sa Snusmumriken till mumintrollet. ”Men det är en av de ensamma, du vet.”

Redan när jag ser mig omkring i den ödsliga vänthallen känner jag på mig att det inte är sista gången min blick kommer att vandra över de här väggarna. Skyltarna, kaffeautomaten, färjan och landgången i mörkret utanför. Allt känns liksom välbekant i förskott. Morgonen därpå, på andra sidan havet, skymtar minnen från en annan tid bland gränderna och kullerstensgatorna. Jag pusslar ihop dem till en karta över framtida genvägar och omvägar. Kom tillbaka, susar vinden i ruingluggarna och när jag öppnar dörren till den lilla stugan som kanske ska bli min vet jag att jag har hittat rätt, i alla fall för ett litet tag.

”En undrar ju varför du har en så stark dragning till karga och vindpinade platser”, skriver pappa som svar på flyttbeskedet. Pappa som i yngre tonåren utbrast ”Men jag ska ju inte bli bofast” när han fick diverse husgeråd i födelsedagspresent. Pappa som tog med mig när han och mamma tågluffade genom Europa som gatumusikanter sista sommaren innan skilsmässan. Pappa som lämnade Sverige för gott så fort jag flyttade hemifrån. Hans rotlöshet har slagit rot i mig, men medan han skyr kylan i en nordthailändsk universitetsstad dras jag av någon märklig anledning till den småfrusna ensligheten. Isländska vulkanlandskap, skotska torvmossar, gotländska vinterklippor.

I en värld där vi definieras av våra prestationer och sociala relationer känns det lite onaturligt att längta så mycket efter stillhet och ensamhet. Men de senaste månaderna har stressen hunnit ifatt mig. Nackmusklerna bultar efter alla timmar framför datorn och sömnen kryper gång på gång utom räckhåll. Nu är barnboksillustrationerna inskickade och när nästa roman är färdigöversatt tar projektplanen tillfälligt slut. Precis som träden och mumintrollen tänker jag förbereda mig för vintervilan i år. Släppa taget, sluta göra och bara vara. Låta löven virvla iväg på egna äventyr, samla kraft innanför barken och ge nya knoppar tid att mogna.

”Det finns de som stannar och de som ger sig av. Så har det alltid varit”, skriver Tove Jansson i Sent i november, den sista boken om Mumindalen. Med en förälder som stannat och en som gett sig av – ett mumintroll och en snusmumrik på varsin sida jorden – verkar jag ha blivit något mellanting. Och kanske är jag rentav inte alls rotlös egentligen. Kanske råkar jag bara ha fått rötter som vill växa lite varstans. Så när vintern kommer ger jag mig av till en ö i havet, lägger planerna på is och går i ide en stund.