En långvarig försovning

033fear

Publicerad i Smålandsposten 8 februari 2018

Samhället förändras inte över en natt, i alla fall inte förrän det kollapsar.

En högtalarröst rycker mig ur en dröm. Efter en sömnlös natt i Stockholm, ett ombokat tåg och en bortglömd kupényckel har jag tydligen lyckats somna till sist. Nattåget står stilla nu. Äntligen är jag framme i Umeå. Först då sjunker orden från högtalaren in. Vi är tillbaka i Stockholm. Mitt i natten tvingades tåget vända på grund av snöovädret och nu måste vi kliva av.

När jag rafsar ihop packningen och krånglar mig ur underslafen förvånas jag över lugnet i korridoren utanför. Ingen verkar orka bli arg. Mannen som hjälpte mig att hitta konduktören när jag blev utelåst sticker in huvudet för att säga hejdå. Mina kupégrannar kan inte sluta fnissa och vi önskar varandra lycka till innan vi försvinner åt varsitt håll.

Ibland får vi syn på varandra först när vardagen tar en oväntad vändning. Vi förenas i gemensamma kriser och hjälper varandra ur dem. I alla fall när de är så pass nära och påtagliga som ett kraftigt snöfall i Norrland. De översvämningar och orkaner som sveper fram över resten av världen ruskar fortfarande inte om det kollektiva medvetandet tillräckligt hårt för att vi ska vakna och se oss omkring. Samhällets självdestruktivitet har blivit en självklarhet.

Femton timmar senare stannar nattbussen vid Arlanda och ett par kliver på, solbrända och nyfrusna efter en vecka i Egypten. När frun håller hela bussen vaken genom att ringa fyra väninnor i rad, för att skryta om frukostbuffén och klaga på att frisören inte betedde sig som svenska frisörer, får jag lust att krypa ner i en av de jättelika snödrivorna som kantar vägen och stanna där tills mänskligheten har skärpt till sig. Men sedan inser jag att det här är en av de första gångerna jag själv vägrar att flyga.

Länge har jag försvarat mig med att jag åtminstone inte är någon charterresenär. Att jag gör något värdefullt när jag volontärarbetar och att jag väl ändå måste få hälsa på min pappa ibland. Men jag kan inte längre krympa avståndet på bekostnad av jorden mellan oss, och jag tänker inte återvända till Asien förrän jag har tid och råd att ta mig dit landvägen.

Att sluta flyga är ett litet beslut och jag vet att det krävs så mycket mer, men varje steg mot en hållbar värld gör stigen lite djupare och lättare för andra att följa. Vi har en lång väg framför oss, och ibland vaknar vi, som på nattåget, och inser att vi är tillbaka där vi började. Men jag trampar hellre nya stigar mot en värld som kan fortsätta existera än försover mig bland molnen för att slippa se på när den gå sönder.