En fruktlös flykt

Publicerad i Smålandsposten 1 november 2016

Jag minns inte riktigt när du klev in i mitt liv. Vi blev nog vänner redan på dagis, på tröskeln till kuddrummet och i lekarnas utkanter.

På lågstadiet lärde du mig att bli osynlig. Att knyta handen om de rätta svaren i stället för att räcka upp den. Att räkna stegen mellan vindskyddet och klängstängerna på rasterna. Att skaka på huvudet tills någon annan började svara åt mig. Ska vi leka ryska posten? Sanna kan vara brevbärare, för hon vill ändå inte vara med. Ibland lyckades du till och med intala mig att det var sant.

På gymnasiet blev du min identitet. En flackande blick och ärmar neddragna över alla halvhjärtade försök att skära loss dig. Det var dig jag sprang från när jag vände i skolporten, samlade på frånvarorapporter och tog en hel magisterexamen på distans. Det var dig jag sprang från när jag kastade mig i fel armar, rökte bort mina tankar och försökte tejpa för min egen trasighet med sjudagarsscheman och att göra-listor som aldrig fick ta slut, för att inte du skulle hinna ikapp.

Ibland möttes vi, och det var då jag växte som mest. När jag såg dig utan att springa. När jag plötsligt räckte upp handen på en fransklektion. När BUP skrev ut ångestdämpande och jag bestämde mig för att aldrig ta dem. När jag höll min första universitetsföreläsning. När jag klev över tröskeln och rakt in i leken.

Förra helgen dök du upp oanmäld på samma kurs som mig. Det var en grundkurs i omställning. Yttre omställning till ett mer hållbart samhälle och inre omställning till en mer hälsosam relation till naturen, varandra och oss själva. Det är svårt att dela visioner om en bättre värld utan att titta på hur den ser ut idag, och det var där du kom in i rummet, i en av dina många skepnader: klimatångest.

Men i stället för att knuffa ut dig och låsa dörren lät vi dig vara med på kursen. Du fick en egen plats bland smärtan och hoppet och drömmarna. För utan dig når vi inte dit. Utan dig blir vi likgiltiga. Jag ser min egen flykt i alla blickar jag inte vågade möta förut. Hur vi springer och springer. Överproducerar och överkonsumerar för att glömma bort dig, trots att det inte är du som är farlig egentligen. Det är ju vi.

Och det är först när vi vågar möta dig som vi kan hitta modet att bryta våra destruktiva mönster. När vi vågar inse att vi människor hänger ihop med allt levande kan vi inte längre rättfärdiga vårt utnyttjande av jorden. När vi vågar se att du är en del av oss behöver vi inte längre fly.

Tack, kära rädsla, för allt du har lärt mig. Jag hoppas att vi kan bli bättre på att se dig, på riktigt.