Ett hem att bära med sig

tallen

När månaderna på andra sidan havet lider mot sitt slut blir jag påmind om att ett hem kan vara större än ett hus och ändå rymmas i hjärtat, oavsett om man stannar flera år eller bara ett ögonblick.

Elden vältrar sig i vinden vid Själsö hamn. Några sekunder står jag på höjden och tittar bort mot lågorna. Sedan skyndar jag hemåt i samma stund som den första blixten lyser upp skogsstigen. ”Snart är sommarn här i purpurvågor”, nynnar jag för mig själv och rösten darrar i åskmullret, av mörkrädsla och melankoli över att mina månader på Gotland så snart är över. Sedan minns jag att det inte hjälper att värja sig mot tiden. Så jag släpper taget, litar på att fötterna hittar vägen bland de regnhala rötterna och springer sista biten hem. När molnen exploderar igen slår lyckan ner i mig som en blixt. För att jag är här, just nu, så levande. För att jag vågade mig ut på en kvällspromenad i ovädret i stället för att tjura i stugan och låta valborgskvällen blåsa förbi.

Jag har alltid vetat att hemma är ett rörligt begrepp som inte måste rymmas inom fyra väggar. När jag var sex veckor packade mina föräldrar varsin ryggsäck och lärde mig att hitta hem i tågkupéer och färjehamnar, på picknickfiltar och budgethotell. Jag minns knappt tiden innan vår första lägenhet blev två, med ett rum för mig i varje. Skilsmässan blev helt enkelt ännu ett äventyr och så länge jag hade en gosefilt i väskan och en förälder på varsin sida parken var jag trygg. När jag blev äldre och avståndet mellan dem succesivt ökade från kvarter till kontinenter började jag hitta egna hem. Gosefilten byttes mot minnen av alla platser där jag en gång slagit rot. Från de arton lägenheter, hus och inackorderingsrum där jag bott en längre tid, till alla tillfälliga hem jag skapat i världen.

Mitt hem på Gotland är så mycket större än min lilla bruna stuga. Det finns i dammkornen som virvlar ur böckerna på antikvariatet. I ringduvorna som sjunger kanon på varsin sida staketet. I foajén på biografen där jag arbetar några kvällar i månaden. I den första skymten av ringmuren genom bussfönstret. Jag vill fånga varje rotvälta, varje koltrast, varje klippskrymsle, men orden räcker inte till. Och ju hårdare jag försöker hålla fast i mina sista veckor på ön, desto fortare glider de ur händerna. Det är först när jag släpper taget om melankolin som jag verkligen kan fånga stunderna. När jag låter ovädret ruska om mig kan en ensam valborgskväll bli ett magiskt äventyr. Då känner jag livet i mig, som Madicken. Då blir Gotland mitt på riktigt, ett hem som jag kan bära med mig resten av mitt liv.