Eko

Han stannar där stigen försvinner i mossa. Förvirringen sprider sig som en darrning genom rynkorna. Han säger fortfarande ingenting, men när jag tar ett steg in i gläntan griper han tag i min arm.

”Kommer du ihåg?” frågar jag.

Jag har inte varit här sedan den kvällen. Jag har inte ens passerat byn sedan vi flyttade till stan. Den är för liten, utan gömställen från påminnelserna.

”Det var hit du tog med mig”, säger jag, men orden flyter förbi honom igen.

*

Det var första gången vi pratade med varandra. Innan hade han bara varit ett öknamn, en skugga i kikaren, en blick att undvika. Jag klättrade ner från trädkojan med Emelies viskning i öronen. Om du vill sluta vara rädd måste du börja nu. Hon hävdade att personligheten bestämdes i puberteten. Det var som med språk: om man började för sent var det omöjligt att hitta rätt uttal. Själv hade hon haft turen att bli både tvåspråkig och modig innan hon fick bröst. Ibland när jag var hemma hos mig och hon var hemma hos sig lyssnade jag på det obegripliga kvittret från andra sidan häcken. Pappans mutter från snickarboden mellan hammarslagen. Emelie vågade lägga sig mitt på landsvägen mitt i natten. Hon vågade köpa cigaretter på macken. Hon vågade prata med vem som helst.

Jag ville också ha bröst och prata andra språk, men mest av allt ville jag vara lika modig som Emelie. Det var därför jag klättrade ner från kojan och smugit längs skogsbrynet bort till trädgården längst ner på gatan. Ibland undrade vi om han var död. Han verkade uråldrig redan då, och ibland kunde han sitta och blunda på verandan i flera timmar.

Jag kröp genom de stora buskarna får att få uppsikt över trädgården. Emelies utmaning hade verkat någorlunda genomförbar genom kikaren, men kändes omöjlig på nära håll. Han satt för nära, luften var för tyst och innan jag hann bestämma mig för om jag skulle överge planen harklade han sig.

”Varför gömmer du dig?”

*

I gläntan nio år senare vill jag fråga samma sak, men jag vågar inte gräva bakom hans irrande blick. Jag är fortfarande lika rädd för djupet innanför.

Han släpper min arm och börjar stappla tillbaka. Jag står kvar. Söker bland minnena efter de rätta tonerna. Trots att jag aldrig har sjungit dem själv finns de kvar, fastbrända bland knastret och ropen från den kvällen. De är hesa och svajiga, men de trevar sig fram mellan stammarna tills han stannar.

*

Jag kände igen honom så fort jag klev in i rummet med lunchbrickan. Jag stängde ute korridorssorlet. Tvingade igång min egen andning igen. Brännmärket lyste fortfarande över ansiktet, nästan lika rött som då.

Jag ställde ner brickan på hans sängbord, skar loss en kasslerbit och höll fram den mot hans hopknipna läppar. Han blundade och skakade på huvudet. Jag lade ner gaffeln på tallriken och tittade ut genom fönstret. Mjölkvit himmel. Spruckna betongväggar. Jag undrade om han saknade skogsutsikten. Hur länge han hade legat där. Hur många ohörda tankar som passerat.

Dörren slogs upp och släppte in en suck och tunga birkenstockssteg.

”Är du inte klar än?”

Jag reste mig. Svävade mellan dörren och sängen. Såg på när hon tog min plats, skar loss en större bit, bände upp hans käkar, kilade in gaffeln.

”Man måste vara envis.”

Hon lade handen på hans panna och lutade hans huvud bakåt. När han satte mjölken i halsen gick jag. Ut i korridoren, in genom en annan dörr. Lät mig fångas av fuktiga lakan och mopptrasor för att kväva minneslågorna. Hettan som kändes hela vägen bort till kojan. Fötterna som smälte fast i marken nedanför, lika orörliga som de alltid hade varit.

*

Jag kröp fram ur buskarna.

”Förlåt”, mumlade jag och borstade bort jord från knäna. ”Det var inte meningen.”

”Meningen var det nog”, sa han utan att öppna ögonen. ”Men visst är det trevligare om vi kan prata med varandra?”

”Vad gör du?” frågade jag.

Han slog upp ögonen och mötte min blick. Sedan log han så att ögonen försvann bland rynkorna.

”Tror du på magi?”

Jag skakade på huvudet.

”Varför inte?”

”Jag är för gammal för sånt.”

Han skrattade.

”Får jag visa dig en sak?” frågade han. ”Ute i skogen?”

Om inte Emelies mamma hade ropat att det var kvällsmat just då och jag inte hade tvekat länge nog för att se grenarna röra sig i höjd med kojan skulle kanske ingenting av det som hände sedan ha hänt. Jag skulle kanske aldrig ens ha övervägt att säga ja. Emelie skulle kanske aldrig ha suttit på min säng när jag kom tillbaka. Mitt svar på var jag varit skulle kanske aldrig ha dröjt en sekund för länge. Hennes ögon skulle kanske aldrig ha smalnat. Planen skulle kanske aldrig ha eskalerat. Jag skulle kanske aldrig ha hämtat. Hon skulle kanske aldrig ha tagit min hand och sprungit åt fel håll.

*

Min röst dör ut, men på stigen vänder han sig om och ser rakt in i mina ögon för första gången på nio år. Jag drar efter andan och börjar om. Först är hans röst bara en svag skugga bakom min, men för varje ton växer den sig starkare. Han går förbi mig in i gläntan och när jag tystnar fortsätter han. Han sjunger tills tonerna ekar genom skogen. Tills träden och fåglarna svarar, precis som då.