Att låta världen sjunka in på djupet

Publicerad i Smålandsposten 22 augusti 2017

Vardagen tornar upp sig som ett åskmoln över badstränderna. Ett sista dopp, en sista grillning, en sista glass innan kioskerna bommas igen och campingplatserna blir lapptäcken av gula tomrum.

Trumps senaste uttalande mullrar genom augustikvällen. Terrorlöpsedlarnas trycksvärta kryper inpå skinnet som ett sommarregn, men om vi blundar kan vi drömma att ingenting har hänt tills väckarklockorna skräller i kanon och skingrar sommarskimret.

När augustimelankolin drar genom Sverige som en kollektiv suck sveps jag med trots att vardagen som frilansare är lika oregelbunden sommar som höst. Jag räknar myggbett och dopp och försöker förstå varför mina somrar så sällan känns somriga nog. Varför de envisas med att rusa förbi innan jag hunnit fånga dem. Jag inser att det nog är jag som rusar och inte låter mig fångas ordentligt.

När jag spolar tillbaka årets sommar sticker några scener ut, klarare än de andra. Jag sitter i ett klassrum och bygger japanska meningar med två nya alfabet som för några veckor sedan var oläsliga krumelurer. Jag springer genom skogen och regnet tills oron över världen lossar greppet om hjärtat och kärleken strömmar in igen. Jag vänder mig om och ser smutsen på fönsterglaset skimra som guldkorn några sekunder innan kvällssolen hukar sig bakom trädtopparna. Jag viskar min lillebrors nya namn för första gången, och trots att jag har kallat honom för min syster i femton år känns det alldeles rätt.

Det är inte glassarna, blåbären och de grillade halloumiskivorna i jakten på en ouppnåelig sommarkänsla som dröjer sig kvar i minnet när temperaturen sjunker, utan mellanrummen, de oplanerade stunderna av fullkomlig närvaro när jag och mina tankar för en gångs skull befann oss på samma plats.

Vi har blivit så duktiga på att rusa mellan sådant som vi tror ska göra oss lyckliga att vi glömmer bort att stanna upp och verkligen se vad vi har omkring oss, just nu. Hur ska vi kunna reagera på det som händer i världen om bara vi lever på ytan? Hur ska vi hitta tid, ork, mod och medkänsla att göra något åt det om skalen kring våra hjärtan är så hårda att verkligheten inte sjunker in? Hur länge kan vi vänta på att någon annan ska laga det som spricker?

När morgnarna blir mörkare vill jag inte dra täcket över huvudet och somna om i nio minuter till. Jag vill gå ut och se löven släppa taget. Tända ljus och möta kylan med tekoppsvarma händer. Fångas av hösten och låta världen sjunka in på djupet, både det fina och det fruktansvärda, närvarande nog att se vad jag kan göra för att hjälpa den.