Cancern som inte fanns

Publicerad i Smålandsposten 13 december 2016

Hon låg nedbäddad i soffan när jag kom hem. Ännu ett tolvårskalas. Mitt livs första tryckare med klassens sötaste kille. Magen full av popcorn och fjärilar som hejdade sig mitt i en vingrörelse så fort jag såg hennes blick.

Cancer. Jag somnade med ordet under kudden. Bar det som en viskning genom skolkorridorerna, så tyst att det inte kunde tränga in och bli på riktigt. En viskning och en lapp med operationstider i bakfickan så att jag kunde hålla tummarna på rätt klockslag. Jag var för stor för att tro på döden. För liten för att inse hur nära den var. Hon var ju nästan som vanligt, bara lite ömtåligare, med färre fläckar och fler stygn.

Då undrade jag aldrig var tårarna var. Jag minns inte ens när vi fick reda på att hon hade blivit frisk. För mig fanns aldrig något alternativ.

För några veckor sedan kom hon hem från sin årliga kontroll med ett oklart besked för första gången på tretton år. Nya stygn och en ömtålighet som går djupare än den jag vågade se som tolvåring. I väntan på provsvaren försöker jag intala oss att allt är som det ska. När hon refererar till läkarbesöket som cancerbeskedet blir jag nästan arg. Det finns inget cancerbesked, säger jag. Inte den här gången.

Precis som då håller jag ordet på avstånd. Jag ockuperar gästrummet i väntan på nästa äventyr och stoppar ordet under kudden. Det tränger in i drömmarna, men ingenting är på riktigt nu heller. Det får inte vara på riktigt. Ibland hinner hjärnan snudda vid det otänkbara innan hjärtat slår sönder tankarna. Tänk om. Borde jag stanna i Sverige då? Borde jag flytta närmare?

Men vi fortsätter att vakna, med varje öppnad julkalenderlucka som ett bevis på att tiden inte har stannat än. Bakom den femte luckan gömmer sig ett kuvert från Specialistläkargruppen. Det är jag som har hämtat posten och jag är ensam hemma. Från brevlådan till köksbordet hinner alla tänkbara scenarion forsa genom hjärnan. Jag lämnar kuvertet där, flyr till mitt rum och tänker om och om igen att cancerbesked borde lämnas som kryptiska telefonsamtal med kallelser till återbesök, inte stoppas i tunna kuvert.

När hon kommer hem en stund senare försöker jag tolka fotstegens tyngd mot trappstegen. Andetaget utanför min dörr. Ansiktsuttrycket när hon håller fram brevet utan ett ord.

Inga tecken på hudcancer. 

Ibland håller livet andan. Ibland får vi andas ut. Ingen av oss vet hur många ögonblick vi har kvar, men just nu är vi här. Just nu kan vi låta fjärilarna fladdra en stund till.