På tankarnas vildängar

Publicerad i Smålandsposten 5 juni 2019

Tjugo i fem skingrar gonggongen våra morgonkvava drömmar. Vi krånglar oss ur myggnäten för att meditera i den mörka trädgården medan cikadorna dränker våra yrvakna tankar.

Efteråt delar vi tyst upp oss i arbetsgrupper. Några kokar gröt, andra sopar golvet i den gamla skolan som vi bor i. Min grupp har ansvar för trädgården. Det är Thailands värsta torka på flera decennier och i den här regionen har nittiofem procent av skogarna skövlats. Det dyrbara regnvattnet kluckar i kannan när jag rör mig mellan de törstiga träden. Först när morgonen sjunkit in i oss, som vattnet i jorden, bryts tystnaden.

Några år senare fångar jag morgonstunderna i min egen trädgård. De tysta sysslorna som jag lärde mig att älska under tiden som volontär i Khon Kaen har blivit en del av vardagen. Med varsin grep har vi bit för bit luckrat upp den gamla åkern som grannen hjälpte oss att plöja i vintras. Vi har satt fem sorters potatis och trampat upp gångar mellan grönkål och morötter, gråärtor och bondbönor.

Jorden biter sig fast under naglarna och i knogarnas torra sprickor. Gröna har mina fingrar aldrig varit, men de njuter av att forma sårader, pytsa ut frön och smula jordklumpar till ett mjukt täcke, oavsett hur väl det gror.

Trädgårdsstunderna är min meditation. Timmarna sipprar iväg och jag vill aldrig gå in. I tystnaden växer tankarna i långa revor som jag både hinner trassla in mig i och nysta upp igen.

”Minns du mormors vildäng på Sjötorpet?” frågar mamma på telefon en dag, när jag berättar att vi ska låta en del av gräsmattan bli äng och att Daniel ska lära mig att slå med lie.

Trots att både mormor och hennes morvar odlare växte mammas och mitt trädgårdsintresse fram för sent för att ärvas. Vi lär oss på nytt, parallelltoch av varandra. Byter komposttips mot tomatplantor. Låter våra brustna rötter krypa djupare och läka, var och en på sitthåll.

Jag minns inte mormors vildäng. Bara de sura krusbären och vindruvsrankorna i växthuset. Smultrongången och björnbärstunneln mellan huset och morfars cykelverkstad. Mormors glasögon som jämt kom bort, men stack upp ur gräsmattan i blomsterform om somrarna. Och senare, när mormors redskap och morfars reservdelar packats ihop och det vitbruna huset målats rosa och fyllts av en ny familj, minns jag dörrklockan som ekade i trappuppgången – en, två, tre gånger – innan jag gick ut och hittade mormor bakom luktärterna i en av kolonilotterna. ”Jag glömde bort tiden”, kunde hon säga, borsta jorden från knäna och följa med mig in för att äta mellanmål.

Nu förstår jag vad hon menade.

Ibland önskar jag att vi hade stannat där ute. Att jag hade sjunkit ner på knä intill henne och låtit hennes kunskap gro i mig.

Då hade jag kanske inte behövt resa tvärs över jorden för att upptäcka lyckan i att gräva ner fingrarna i den.