Uppfinnarens dotter

Publicerad i Smålandsposten 15 maj 2019. Foto: Philip Swinburn

”Vad ska jag göra?” utbrast jag och sjönk ihop över lappen som alla sjätteklassare fått med sig hem. PRAO stod det överst med svarta, vassa bokstäver.

Alla andra föräldrar hade vanliga jobb. Min mamma doktorerade i engelsk lingvistik och min pappa var frilansöversättare. Att praktisera hos dem kändes otänkbart. ”Vad vill du göra?” frågade pappa. Jag stirrade på honom. Att jag kunde bestämma själv hade inte ens fallit mig in.

Vi hade nyss flyttat från stan och förvandlade ett litet svampangripet torp med pappas uppfinningar: en inomhushängmatta framför en strandtapet, en bokhylla som blev en hemlig trappa upp till mitt vindsloft, en uppfällbar säng till honom i vardagsrummet. I trädgården stod ett gammalt badkar med en eldningsgrop under. Intill flöt en oval gräsmatteö i ett hav av vildäng, buskar och jätterabarber. Det var på den tiden jag också satt klistrad framför brittiska trädgårdsprogram på teve, kastade mig över frökataloger och släpade hem tjocka buntar med gamla nummer av tidningen Gör det själv från biblioteket för att läsa om hemsnickrade pergolor och drivbänkar.

”Bygga något”, mumlade jag och så fick det bli. Vi fyllde i lappen och några veckor senare blev vi snickare för en dag. I gryningen steg vi upp för att göra ritningar, när bygghandeln öppnade körde vi dit för att köpa virke och vid arbetsdagens slut hade vi snickrat ihop en ganska ful men klurig hylla som kunde fällas upp och ner för att spara plats. Jag blev aldrig snickare – för några år sedan skrev jag ironiskt nog en magisteruppsats om översättningen av pragmatiska markörer i stället – men den där praktikdagen var en av pappas många lektioner i att hitta egna, krokiga stigar genom livet.

Under gymnasieåren växte jag ur torpet. Skogen blev en gräns mellan mig och mina vänner, trädgården en påminnelse om min egen vildvuxenhet. Jag gjorde allt för att tämja och beskära mig själv till någon jag inte var. Trots att jag fortfarande hörde träden viska när jag snubblade genom skogen på väg mot järnvägsspåren lyssnade jag inte på naturen omkring mig. Mitt eget självförakt var det enda jag såg. Resten målade jag över med tjockt, svart nagellack.

Häromdagen satt jag på en liten pall jag byggt vid älven när rädslan för att inte duga bubblade upp till ytan. Men när jag lutade ryggen mot en al tog den emot mig. Som min tålmodiga pappa påminde den mig om att jag får leva på mitt sätt. Inte skäms alen för sin fnasiga bark och sina mosslurviga rötter? Nej, den låter sina krokiga grenar spreta åt alla håll och breder ut sig över älven utan en tanke på att spegla sig i den eller jämföra sig med andra alar. Den bara är.

När jag satt där och såg bubblorna glida förbi på vattenytan tittade solen fram och gav varje bubbla en liten ljuspärla på sandbottnen. Som skuggor, fast tvärtom.