En dag viskar väggarna om oss


Publicerad i Smålandsposten 1 maj 2019

Gamla hus har alltid fängslat mig. I tapeterna flagnar ögonblick som bara väggarna minns och jag kan nästan höra ekot av alla fötter som smugit och stampat och studsat uppför de slitna trappstegen.

I utkanten av björkhagen kurar en stuga bakom granar och fördragna gardiner. Den flyttades hit som hönshus och renoverades till gäststuga när granngubben var ung. Nu för tiden står den tom. Ibland lyser det i fönstret, men det är bara en garagelampa som speglas. På en stubbe intill farstun längtar en röd leksaksbil efter små händer som för länge sedanblivit stora.

En kväll lyser stugans fönster på riktigt. Det är påskafton och alla hus som väntat ensamma och vinterfrusna fylls med röster, solkräm och sill. Barnskratt porlar över älven och gruset knastrar under stadsvita löparskor. Och nu har visst det gamla hönshuset också fått en sommargäst. Först känns de anonyma rörelserna bakom granarna påträngande nära, men när ytterdörren står på glänt och livet strömmar in igen suckar nog stugan av lättnad.

För några år sedan under en resa på den japanska landsbygden övernattade jag i ett dödsbo som stått tomt i tio år. Den nya ägaren hade låtit alla gamla möbler och föremål stå kvar och bytte gratis logi mot renoveringshjälp i väntan på att han själv skulle ha tid att flytta dit.Jag strök över dammiga bokryggar på jakt efter de enstaka tecken jag memorerat, bläddrade i dagböcker som ingen skrivit i på åttio år och hittade vädernoteringar och tillbyggnadsskisser innan en allvarlig blick från en ung sjöman på ett svartvitt fotografi fick mig att mumla ett ursäktandesumimasen” och sluta snoka.

Vid det laget hade jag lärt mig att japanska hus kräver en särskild sorts varsamhet, så jag bytte skorna mot mjuka tofflor, höll in armbågarna i de smala korridorerna och sköt upp de gnisslande skärmväggarna långsamt för att inte störa, trots att jag var ensam.

Det här var inget tyst hus. Vattenrören bullrade och brusade. Vinden slet i väggarna och fick ett löst stuprör att yla om nätterna. Jag låg klarvaken under tredubbla täcken och lyssnade efter vildkatterna som gjort huset till sitt. Men morgonen därpå när jag drack te med ryggen mot den solvarma gaveln hade vi funnit oss i varandra, huset och jag.

Idag försöker vi bevara Älvgårdens själ, från dasset med sina fyra hål och solblekta sjuttiotalskollage till de hundraåriga fönstren som vi försiktigt skrapar rena från tjock färg och fusklagningar och målar om så att de håller i hundra år till. En sprucken ruta ersätts med ett glas från en stuga som bävern en gång kluvit itu med en tjock stam.

Våra avtryck samsas med andra avtryck. Från Maja-Lisa, byns kloka gumma, som drog sitt sista andetag i det nybyggda huset. Från pojkarna som sov skavfötters här på skogsskolan om somrarna. En dag ekar våra fotsteg bland deras.