När vårfloden stillnat

Publicerad i Smålandsposten 17 april 2019

Med vårens första älvdopp släpper stressen en stund, men när gränserna mellan arbete och fritid vittrat sönder krävs en ordentlig vila.

Spångens solvarma plankor krasar undermina kalla fötter. De behöver bytas. Det står på någon av listorna över allt vi vill men inte hunnit göra. Om vi går försiktigt håller de ett tag till, tänker jag och ruskar av mig älvkylan och alla måsten. När jag sätter mig på spångkanten efter mitt första dopp sedan januari strömmar lättnaden ut i fingertopparna med det varma blodet. Den vilda vårfloden har stillnat nu – vattnet är så lågt att tårna bara snuddar vid ytan – och för en stund stillnar även tankarna. Jag blundar. Låter porlandet skölja hjärnvecken rena.

Det är knappt ett dygn sedan jag skickade iväg en boköversättning som på grund av alla inblandade viljor blivit ett av de största och svåraste projekt jag genomfört. Det är inte första gången jag underskattat tidens förmåga att rinna iväg, men sedan jag flyttade till Älvgården har jag åtminstone lärt mig att dra gränser mellan arbete och fritid. Om helgerna har vi slagit ihop datorerna för att baka bröd, gå ut i skogen, måla fönster och planera odlingar. Om kvällarna har vi lagat mat i lugn och ro, promenerat ur oss stressen och läst för varandra ur det adopterade biblioteket.

Jag har klamrat mig fast vid friheten. När vårens första nässelfjäril fladdrade förbi under en löprunda på lunchen blev några kilometer en mil och den enda fjärilen tio innan jag motvilligt återvände till arbetet. En kväll kunde jag inte slita mig från rabatterna förrän fingrarna domnat bort av kylan och sekatören slukats av mörkret.

Men i takt med att slutleveransen närmade sig började jag bryta mot reglerna. När vi åkte till Värmland en lördag för att gå på svampexkursion och skogsföreläsningar smet jag in på toan i kaffepauserna för att reda ut terminologidiskussioner. Jag har svarat på upprörda mail sent på kvällarna, bockat av uppgifter på helgerna och låtit olusten växa i magen. Stressen har vittrat sönder mina gränser, sipprat in och gjort mig lika skör som spången.

Efter doppet sitter jag på odlingsbänken med datorn i knät. Orden Rubrik, Ingress och Text blänger på mig som ilskna myror. Krönikan som jag som vanligt tänkt skriva i god tid men skjutit upp till sista stund vägrar skrivas och när jag tittar på klockan brister jag som en gisten planka trots att ingen har trampat på mig. Jag gråter, snörvlar, hostar och skrattar om vartannat när jag inser att jag än en gång har missbedömt tiden och trott att jag kan återhämta mig från en hel vinters stress på en förmiddag.

Det är nog dags att ta ett ordentligt påsklov för första gången sedan jag var liten. Gräva ur mig alla grubblerier i potatislandet, byta plankorna i spången och springa med fjärilarna precis så långt jag vill.