I årstidernas mellanrum

Publicerad i Smålandsposten 3 april 2019

Skottkärran har tagit snöskyffelns plats vid garageväggen och snön har smält till sneda strimmor i gärdsgårdsskuggan. Vårvintern har kommit till Älvgården och jag vill inte missa ett ögonblick.

Vi har surrat fast spången med bogserlinor för att älven, som vältrar sig fram så vildatt jag inte vågat mig på fler vinterdopp, inte ska dra den med sig. Därövar fågelkören med nya medlemmar varje morgon. Ringduvans dova understämma. Koltrastens vissel och prassel. Tranans falsettfanfar. Påodlingsbänken fyller vi avklippta mjölkkartonger med sommardrömmar och när jag står där med solen i ryggen och jord under naglarna brummar vårens första humla slumrigt förbi.

Just när det slår om till sommartid har snön brett ett nytt, tunt lager över trädgården. Vi brer smörgåsar ändå, drar på oss dubbla ullstrumpor och följer vargens morgonspår uppför höjden. Ljuset hittar in mellan tallstammarna och får mossan att skimra medan vintern klamrar sig fast i bergväggen några meter längre in, glåmig och envis. När vi delar ett äpple vid en uthusruin kryper en dåsig nyckelpiga uppför en av hörnstenarna. En stund senare torkar våra töblöta kängor i solen medan vi kokar lunchgröt på en skev brygga vid en tjärn där ingen längre bor.

Men sista mars är en lurig dag för långturer. Mössa och vantar åker av och på medan solen leker tittut och rätt som det är faller pärlsockerhagel över skogarna. Vi hittar en gammal jordkällare där någon verkar ha boat in sig och smyger kvickt därifrån när vi inser att vintervilan kanske inte är över än. Framåt eftermiddagen når vi fram till en slänt där snön fortfarande breder ut sig som ett frasigt marängtäcke. Vi trevar oss fram mellan lingontuvorna och så fort vi börjar lita på skaren spricker den och vi slukas av den lårhöga snön.

Förr var det här min värsta tid på året. Det veliga vädret speglade min egen vilsenhet som en obarmhärtig provrumsspegel och det var först på Gotland förra året som jag lärde mig att på djupet uppskatta vårvinterns alla nyanser. Då var livet fortfarande en väntan på nästa uppdrag och nästa flytt, men från grottan i klintväggen blickade jag ut över den skiftande havshorisonten och lärde mig att njuta av ovissheten. I år är jag inte på väg någonstans. I stället för att ta tåget till Asien som jag hade tänkt har jag landat här på djupet, med fingrarna i jorden och fötterna i snön. Det är ju nu allting vaknar. Jag vill inte försova mig och missa alltihop.

Bergslagens höjder kan utforskas med samma nyfikenhet som Skottlands mossgröna kullar. Älven i gårdskanten kan ge samma ro som ett vattenfall i Thailand. I stället för att fly från vårvinterns ovisshet kan jag hitta hem i den och treva mig vidare mot våren, oavsett om skaren bär eller brister.