En liten del av världen

Publicerad i Smålandsposten 20 mars 2019

Ibland behöver vi samlas på torgen för att få politiker att lyssna och minnas att vi inte är ensamma. Ibland behöver vi kanske bara gå ut och lägga oss i mossan en stund.

Jag väntar i utkanten av torget medan ett mikrofonstativ skruvas på plats och kören bläddrar i sina svarta pärmar. När en overallbylsig pojke kommer vaggande som en pingvin med ett färgglatt plakat i ena handen och en pappa i den andra vågar jag mig närmare. Det knastrar i mikrofonen. Någon håller tal och Karlskogas klimatkör stämmer upp i Änglamark och Nu grönskar det. Alla verkar känna varandra utom jag, men när den sista tumvantsapplåden ebbat ut och jag springer till bussen med svidande lungor känner jag mig inte ensam längre.

Det är fredagen den 15 mars och över världen skolstrejkar en och en halv miljon elever för att mana oss vuxna att ta krisen på allvar och agera för klimatet. Samma dag fylls fikarum och digitala kommentarsfält av hånskratt, förakt och konspirationsteorier. Jag undrar vad som är så provocerande med barn som vädjar om en framtid, vilka dolda agendor som skulle gömma sig bakom deras längtan efter en frisk planet.

Kanske har klimatfrågan blivit för abstrakt. När krisen reduceras till klimatförändringar och koldioxidutsläpp är det lätt att glömma bort vilken viktig roll varje skog, varje våtmark, varje vattendrag och varje art spelar. Om vi ser jorden som en stor maskin med utbytbara delar kan vi rentav fortsätta omvandla liv till pengar så länge vi strävar efter att hålla utsläppen låga och kompenserar för det någon annanstans. Och om vi redan ser naturen som död, vad finns då kvar att rädda?

Det är först på vägen hem från manifestationen, när jag tar en omväg genom skogen från busshållplatsen och känner farfarsgranens bark mot min tårblöta kind, som jag inser varför jag åkte dit. Det var för skogarnas och älvens och fåglarnas skull. För mina ofödda barnbarns skull. För att jag inte vill att allt som lever omkring mig ska gå förlorat.

Evert Taube skrev inte Änglamark som en kampsång för klimatet, utan för att han ville låta Vindelälven fortsätta brusa. I grund och botten handlar det kanske om samma sak, men när ord som klimatet och miljön blir så stora och skrämmande att vuxna människor börjar håna engagerade barn kanske vi behöver hitta något mindre, närmare och mer konkret att kämpa för. En liten del av världen att älska och ta hand om.

Ibland behöver vi nog styra kosan bort från stadens gråa hus för att se den rikedom som gror och sjuder omkring oss, en rikedom som inte kan mätas i ekonomisktillväxt och klimatnytta. Kanske är det först då vi hittar platser och arter att skydda och rädda för deras egen skull.

För att de hör hemma här lika mycket som vi. För att de har rätt att leva oavsett vilket värde vi har tillskrivit dem.