På jakt efter långsamheten

Publicerad i Smålandsposten 6 mars 2019

När vi vaknar är allt vitt. Efter en veckas töväder med trappluncher i solen och en provisorisk kontorsplats på odlingsbänken är vintern tillbaka.

Trädgården har dragit täcket över sig och somnat om. Snösjoken dundrar ner från taket över rabattens första knoppar och de nästan bortsmälta drivorna. Det är den sortens söndagsväder som kan få tankarna att mulna och timmarna att lunka iväg utan att någonting riktigt blir av. Vi lunkar efter dem en stund tills vi får nog och ger oss ut för att möta vintern med varsin snöskyffel. Då förändras allt. Vi skyfflar ur oss olusten en bit i taget. Det är tungt och det tar tid, men ju mer blötsnö vi häver upp i drivorna, desto lättare blir vi.

En stund senare sitter vi på kontorsgolvet, var och en försjunken i sitt. Daniel skrapar inbiten målarfärg från gångjärn och beslag. Jag lirkar loss fönsterkitt, bänder ut de små stiften ur spröjsarna och lyfter försiktigt upp de munblåsta rutorna. Undrar hur många ögon som har sett trädgården bölja genom glasets bubblor och ojämnheter.

Att renovera fönster tar också tid. De ska skrapas och slipas, oljas och spacklas, målas och kittas. Men våra stunder vid sågbockarna om kvällarna och helgerna är meditativa. Skrapandet och doften av varmt trä luckrar upp både målarfärgskrusiduller och stress. Här är långsamheten tillåten. När hjärnan inte orkar får händerna tänka i sin egen takt.

Stressen har trängt sig på den här vintern. En natt vaknar jag i ett torn mitt ute i havet, livrädd för att fönstren inte ska hålla när det grågrumliga vattnet stiger. När jag vaknar på riktigt snurrar oron över världen och oron över mina orimliga tidsplaner om varandra tills jag inte kan skilja dem åt. Jag inser att jag har översatt några ord för mycket när jag skyndar igenom en yogavideo innan kvällsmaten och börjar simultantolka instruktionerna från engelska till svenska i huvudet av bara farten.

Men jag har börjat lära mig att ta paus när jag behöver det. Hålla kväll när arbetstimmarna tar slut, även om jag inte är klar. Skotta snö, skrapa fönster eller bara gå ut och vara i stället för att göra.

På sågbockarna i kontoret ligger två fönster och torkar efter den första linoljefärgsstrykningen. Det är måndag igen. Orden infinner sig inte, men stressen är lika punktlig som grannen och hans hund. Tjugo över nio trampar de upp en ny stig genom yrsnön utanför fönstret. Jag väntar tills de försvunnit över spången, sedan drar jag på mig långkalsongerna och går ut jag med. Bort från skärmar och tidsplaner, ut i morgonskogens vintervärld.

Bakom ett stentroll med en liten gran på huvudet gömmer jag mig en stund. Där, hos stenen som står där den står och granen som blickar ut över skogen lika nyfiket som den alltid har gjort, hittar jag både långsamheten och orden igen.