Konsten att vara mitt emellan

Publicerad i Smålandsposten 20 februari 2019. Foto: Francisco Moreno

Det är så sällan vi stannar upp och bara är. Men när vi hinner landa i tystnaden får livet – och musiken – en chans att sjunka in.

Den isländske kompositören Ólafur Arnalds sitter ensam kvar vid pianot med en skrynklig t-shirtrygg vänd mot publiken. Fingrarna snuddar ljudlöst vid tangenterna. Stråkkvartetten, som stod kvar bakom scenen och spelade under extranumret, har försvunnit bort genom korridoren. Som en mormor som lämnar världen nynnandes för sig själv. Det är hennes melodi som hänger kvar i luften.

När Ólafur var en tonårig hårdrockstrummis lockade hans mormor hem honom om helgerna med en trasig radio. Han lagade radion, hon pannkakor. Sedan åt de och lyssnade på klassisk musik en stund. Det var en genomtänkt plan som förmodligen lyckades bättre än hon hade kunnat föreställa sig. De lyssnade på Chopin tillsammans när hon dog. När han kom hem skrev han stycket som avslutar konserten på Cirkus i Stockholm: Lag Fyrir Ömmu. En sång för mormor.

Första gången jag hörde Ólafur spela för fem år sedan hade jag rest till Reykjavik för att gå på en översättarkonferens. Konferensens tema, ”konsten att vara mitt emellan”, blev ett ledmotiv för hela resan. Om nätterna låg jag vaken på vandrarhemmet och lyssnade på rumskamraternas snarksymfonier. Omdagarna tvingade jag upp ögonlocken i lysrörsgula föreläsningssalar, drack te med kostymprofessorer och nobelprisöversättare, vaggades till sömns av Halldor Laxness på kinesiska och drömde om att lära mig nya språk. Inte riktigt hemma i någon av världarna svävade jag någonstans mitt emellan.

När jag fick höra att Ólafur skulle spela på konserthuset i hamnen skolkade jag från konferensmiddagen, fick med mig en brasiliansk doktorand från konferensen och en tysk valskådare från vandrarhemmetoch norpade tre av de sista biljetterna. Den största salen fylldes med allt från isländska pensionärer i folkdräkt till backpackers i leriga kängor, och trots att mina nyfunna vänner aldrig hört Ólafurs musik förut gick vi därifrån med tårar i ögonen, alla tre.

Ólafur kan konsten att vara mitt emellan. Han växlar tung, elektronisk pop med fjäderlätt, klassisk minimalism. Väver täta, tunga stråkmattor och repar upp dem med skälvande pianotoner. Mellanrummen är lika väsentliga som ljuden. I hans musik blir tystnaden ett eget instrument.

I Stockholm berättar han om Nyepi, ”tystnadens dag”, som har gett namn och inspiration åt en av hans nya låtar. Den balinesiska nyårsdagen firas hemma under tystnad, utan arbete, trafik och elektricitet. En dag om året får jorden, eller i alla fall Bali, en paus från människorna.

Berättelsen gör konsertens sista ögonblick, sekunderna innan Ólafur vänder sig om och tystnaden bryts av applåder, än mer betydelsefulla.

Det är där, i mellanrummet, som musiken får liv.