Det vilda biblioteket

Publicerad i Smålandsposten 6 februari 2019

Vi bor i ett hus fullt av böcker, men utanför väggarna finns berättelser som kan läsas på bara ett ögonblick.

Jag samlade på ord innan jag lärde mig att läsa. Kartongbitar med fröknarnas tuschbokstäver i varsin glassburk på dagis. SANNA. VÄLLING. MORMOR. GOSEFILT. Varje gång vi kände igen alla ord fick vi ett nytt. Jag fortsatte samla tills mina fick tryckas ner i burken, långt efter att krumelurerna blivit urskiljbara bokstäver.

Några år senare tömde jag barnbibliotekets hyllor i ryggsäcken efter fritids. Språket blev en dörr till världar som till och med jag vågade utforska. Jag kunde rida genom Nangijala, lösa mysterier på Selanderska gården och fantisera fram ett eget Narnia bakom de undangömda smörgåsarna i min hemliga garderob. När jag blev min egen värsta fiende var orden min livlina. Ett sätt att krypa ur mig själv och lämna ett trasigt skal utanför bokpärmarna.

Ju äldre jag blir, desto mer ohanterlig blir min boksamling. Trots att jag försöker rensa och sätta stopp tycks högarna med olästa och halvlästa böcker intill sängen och på skrivbordet aldrig sluta växa. Jag läser nog femton på en gång och hinner ändå aldrig ifatt. Det är tur att Daniel är likadan. I julas adopterade han en väns boksamling eftersom vännen ifråga, som tog ut sin lön i litteratur när han jobbade på ett antikvariat, har flyttat utomlands och byggt ett hus så litet att böckerna inte får plats.

I mellandagarna bar vi ner två gamla bokhyllor från kattvinden, sedan sågade vi till några överblivna plankor och skruvade upp dem under kontorstaket. Ändå återstår flera kubikmeter av kartonger och kassar att packa upp. I helgen smet vi ut i vedboden medan Sverige bänkade sig framför Melodifestivalen och sågade oss varma till vinterkylans toner. Igår fyllde vi hallväggarna med nymålade hyllor. Rum för rum förvandlas huset till det bibliotek jag alltid har drömt om att bo i. Om kvällarna läser vi för varandra framför kaminen och jag börjar inse att böckerna inte längre är en ensam flykt. De för oss närmare. Gör verkligheten ännu mer levande.

Men utanför väggarna växer ett ännu större bibliotek. Vid älven skriver isen och strömstaren ögonblicksberättelser på ett språk som jag aldrig kommer att kunna översätta. En snöstjärna svävar i en spindeltråd och väver skogspoesi utan rim och versfötter. För de vackraste äventyren finns inga ord, bara en delad hjärtklappningnär skymningen faller över våra vilsna snöskospår.

Naturen är ett oändligt uppslagsverk och ju mer jag bläddrar, desto tydligare ser jag hur mycket jag inte vet. Men det är som med böckerna som jag kanske aldrig hinner läsa: det gör ingenting. Jag måste inte veta allt. Jag behöver bara följa nyfikenheten och se vart den leder. Sjunka ner i snön som i en hundörad bok och samla glassburken full av nya ögonblick.