Den levande vintern

Publicerad i Smålandsposten 23 januari 2019

”Att lyssna efter tystnaden”, skriver den skotska författaren Nan Shepherd, ”är att upptäcka hur sällan den är där.”

Om vintern blir världen både mindre och större. Horisonten äts upp och sjöar blir hav. Snön gör promenaderna kortare men djupare. Minsta skogsmus lämnar spår. Älgkon och jag kan slå följe på varsin sida gryningen. Men ibland fastnar jag vid skrivbordet tills jag nästan glömmer bort att det är vinter och får bända mig loss, trots att jag inte tycker mig ha tid, för att jag vet att jag måste. En sådan tidlös förmiddag vadar jag ner till älven genom florsockersnön. Ett isflarn har hakat sig fast i strandkanten. Jag sparkar loss det, sedan drar jag av mig stövlarna.

I boken The Living Mountain, berättar Nan Shepherd omsitt livslånga utforskande av bergskedjan Cairngorm i norra Skottland. När jag jobbade på den skotska landsbygden förrförra vintern kunde jag skymta Cairngorm från den högsta kullen. En snövit strimma att fästa blicken vid när tankarna svindlade. Först när jag rest vidare hittade jag The Living Mountain på en bakgata i London. Under bokens hundra sidor hann jag inte bara utforska Cairngorms hemligheter och håligheter; jag började förstå hur man lär känna en plats på djupet. Nan var ingen bergsbestigare. Hon siktade inte på topparna, utan gick runt, tvärsöver, mellan och in. Hon kom dit för att ”bara vara med berget som man hälsar på en vän, utan någon annan avsikt än att umgås.”

Under en mörkläggning, när hon snubblade fram över heden för att lyssna på bygdens enda radio om kvällarna, var det inte krigsrapporterna hon ville berätta om, utan allt nytt hon upptäckte i det månlösa mörkret. Resterna av flygplanen som kraschat i bergen nämns mest som ett irriterande spår av människans närvaro. Andra världskriget pågår i bakgrunden – en radio som mumlar i ett annat rum – men dämpas av naturens ljud. Den tolvstämmiga bäcken. Suset när tornseglaren klyver luften. Den gälla drillen som ”tycks fånga bergets fria, vilda väsen.”

Det är det jag erinrar mig vid älven när tankarna sprakar som radiobrus. Först när jag lyssnar efter tystnaden och inser att den inte finns kan porlandet, kluckandet och kraxandet överrösta kriget som pågår i mig. Kroppen tänker bäst när hjärnan tystnar, menade Nan. Först när hon klev ur sin kropp och in i berget började hon förstå vad det innebar att vara. Vid älvens kant kliver jag ur min morgonrock och ner i älven. Bara kylan finns. ”För ett ögonblick tycks själva jaget vittra sönder”, skriver Nan om ett dopp i en iskall bergssjö. ”Man är förlorad, drabbad, tillintetgjord. Sedan strömmar livet tillbaka.”

Precis så är det. När jag sjunker ner vid skrivbordetmed en varm kopp te och tårna börjar vakna till liv har radiobruset tystnat. Och nu vet jag, utan minsta tvekan, att det är vinter.