Att gå vilse

Publicerad i Smålandsposten 9 januari 2019

Ett fladdrande sken trevade sig in genom lillebrors fönster och lirkade upp mina ögonlock. Jag drog mormors gamla duffel över pyjamasen och smög ut innan midvinternatten lättade.

Åkrarna sov under vita täcken. Kylan frasade som skare. Bortanför gatlyktorna lät jag fötterna leda mig ut i mörkret, yrvaken och vilse, tills jag hittade en snedvuxen björk att luta mig mot. Med kinden mot barken lyssnade jag och mindes vägen hem. Just när jag kom fram till huset såg jag en ensam gestalt vagga bort mot ladugårdsknuten och försvinna. Jag tog aldrig reda på om det var tomten eller grannbonden som lockat ut mig i julaftonsmorgonen. Allt behöver inte förklaras.

Det har blivit tradition för mamma och mig att börja dagen med Maria Ståhls julaftonsyoga, och en stund senare blundade vi på varsin matta medan Maria läste ett stycke ur Rebecca Solnits Gå vilse. En fälthandbokom filosofen Walter Benjamins syn på vilsenhet: ”Att vara vilse i Benjamins mening är att vara fullständigt närvarande, och att vara fullständigt närvarande är att ha förmågan att befinna sig i osäkerhet och mysterier.” Medan vi lät oss gå vilse bland ord och försiktiga rörelser började jag inse att det var just det mitt 2018 hade handlat om.

På ön gick jag vilse i ensamheten. Jag tappade bort tiden bland grottor och gränder och just när jag gjort den lilla stugan till min var det dags att packa ihop och flytta ut. Utanför mina kartor och planeringslappar fanns en plats jag inte visste att jag letat efter. En hand att hålla genom vilsenheten. En ny värld som växte ju mer vi utforskade den. ”Inte förrän vi är helt vilse” skrev Henry David Thoreau om sina nattliga skogspromenader, ”uppskattar vi naturens enorma omfattning och sällsamhet.” Inte förrän då ”börjar vi återfinna oss själva”. På en gård vid en älv i en by jag inte visste fanns tror jag äntligen att jag har börjat hitta hem, både i världen och i mig själv.

På nyårsafton irrade vi bort oss i dimman på väg uppför berget, valde en eldplats på måfå, byggde snövallar mot vinden och skålade med glöggvarma termosmuggar en bra bit efter tolvslaget. Kvällen därpå drog stormen Alfrida in över skogarna och gav oss fyrtio timmars strömavbrott. Vi halkade över gårdsplanen med vedkorgar och vattenhinkar, kokade gröt på vedspisen och bar stearinljus från rum till rum. Både under den tysta irrvandringen uppför berget och i det strömlösa huset märkte jag hur jag njöt av vilsenheten. Av att våga gå vidare, rakt genom osäkerheten, rakt genom oron över frysande rör och tinande mat och trasiga skogar, tills dimman skingras och ljuset blinkar till och återvänder.

Det är så jag vill möta det nya året: vilsen men fullständigt närvarande inför livets sällsamma mysterier.