Ett uppror för verklighetens varulvar

Publicerad i Smålandsposten 12 december 2018. Foto: Iulian Dinu

Jag kastar en blick på fickuret, rusar genom källargångarna, tar stentrapporna i fyra kliv och snubblar in i riddarsalen just när rektorn lutar sig ut över balkongräcket och ryter: ”Är Elsa Linderholm här?”

Vi närmar oss slutet av ett Harry Potter-inspirerat lajv på ett gammalt slott i Polen, där deltagare från hela världen improviserar fram ett magiskt äventyr under en helg. Elsa, karaktären som jag spelar, har varit avstängd från skolan på grund av sin politiska tidskrift Earthlings. Nu är hon tillbaka, och mitt framför näsan på en rektor som låter varulvselever torteras på lektionstid har hon smugglat med sig ett nytt nummer av den numera förbjudna tidningen, med insändare från diskriminerade elever, en intervju med ledaren för en radikal varulvsrättsorganisation och ett avslöjande reportage om rektorns mörka hemligheter.

När hundrafemtio blickar blockerar flyktvägarna blundar jag och riddarsalen försvinner. Jag är Sanna igen. Tio år och osynlig. Hopkrupen i en koja av flätad pil. Jag kikar ut genom springorna. På grusplanen delas klassen upp. Det ena laget radar upp sig och det andra sprider ut sig kring konerna. Jag sitter så stilla att knäna blir rödräffliga av gräset. Skammen svider som en brännboll i magen. Trots att ingen har märkt att jag fattas vågar jag inte krypa ut förrän nästa lektion har börjat.

Sju år senare, mitt i ett engelskprov, reser jag mig och går. Förbi skåpraderna och hyreshusen, under stora vägen och bort längs elljusspåret. Jag har inte skolkat sedan gympalektionen i fyran. Att det här är början på en klassrumsskräck som inte släpper taget förrän jag är färdigutbildad översättare vet jag inte än. Jag bara går och går tills stigarna smalnar och tårarna tar slut. Då klättrar jag upp i ett älgtorn och somnar.

I riddarsalen slår jag upp ögonen och möter rektorns isblick. Jag kliver fram och tar emot utskällningen, utan att gömma mig eller fly. För det här är inte Sannas hopplösa kamp mot klassens tuffa killar eller tonårens tankemonster. Det här är Elsas kamp. När rektorn tillägger att han har tagit emot hennes namninsamling och beslutat att lyfta förbudet motEarthlingsjublar hela skolan och jag inser att kampen inte bara är Elsas. Det är en kamp för verklighetens alla varulvar. För alla som tystats eller inte passar in. Och om en av skolans försiktigaste elever vågar trotsa rektorn – ochjagvågar spela henne – är vad som helst möjligt.

Det är just det som gör lajv så magiskt. Vi lämnar oss själva utanför slottsmurarna och kliver in en spegelvärld där samhällets alla orättvisor förvandlats till utmaningar som vi kan möta utan att våra personliga erfarenheter och olikheter kommer i vägen. Vi tar ett kliv ur verkligheten och återvänder med nytt mod och hopp om att vi kan påverka mer än vi tror.