Vad behöver vi egentligen?

Publicerad i Smålandsposten 28 november 2018

”De pratade om sådana som dig på radion idag, som inte vill flyga. Klimatångest kallar de det”, sa min farmors partner och skrattade. Även om han inte menade illa värker det lite i hjärtat varje gång min empati förlöjligas. Men jag sa ingenting.

Morgonen därpå satt vi kring frukostbordet i väntan på ett tidigt tåg. Teven stod och mumlade. Ett studiosamtal om årets julklapp: det återvunna plagget. Sedan nyheterna – från ett inslag om Kinas smältande glaciärer till ett om Postnords upprustning inför Black Friday. Två nya paketterminaler, 140 nya utlämningsställen och tretusen extraanställda. Över sex miljarder kronor väntades svenskarna handla för på konsumtionens högtidsdag.

De absurda kontrasterna påminde mig om ett reportage från den nya jätteflygplatsen som ska slussa skidåkare till Sälenfjällen och Trysil fågelvägen. ”Arbetet går som på räls”, skrev journalisten, utan att nämna dagens tåg- och bussförbindelser. Man låg till och med aningen före tidschemat tack vare den varma, torra sommaren. Skogsbränderna och flygdebatten stod det inte ett ord om. Men tänk vilken fin julklapp det första passagerarplanet skulle bli om det hann landa lagom till nästa jul.

På teven fortsatte samtalet om bakmaskiner och spikmattor och jag tröstade mig med att min egen fredag skulle tillbringas som häxa i Polen, i en magisk värld utan skyltfönster och reahyllor. Men det kan vara svårt att fly från något som utgör grunden för hela vårt moderna samhälle. På färjan mellan Gedser och Rostock skrek reklamskyltarna efter mig. Köp tre, betala för två. Någon ropade till och med ut det i högtalarna när vi närmade oss land.

En stund senare skulle jag dubbelkolla ankomsttiden i Berlin och snubblade in på en forumtråd om bussen från Köpenhamn. Ta flyget i stället, tyckte de flesta, det är inte värt att sitta på en buss i åtta timmar. Fast min egen stund på bussen flög förbi. När jag hade korrekturläst några kapitel, pysslat klart med rekvisitan inför lajvet och somnat en stund var vi framme i Berlin.

Även om jag hellre lägger pengar på lajv och långsamma resor än parfymer och tax free-sprit är jag förstås också beroende. Jag skriver på en bärbar dator, med internetuppkoppling från en smartphone och hörlurar i öronen som jag har ägt minst fem likadana par av. Men jag har i alla fall pusslat ihop hela min lajvkostym (och större delen av min egen garderob) av återvunna plagg. Sedan vi började skörda grönsaker i somras har vi nästan bara handlat torrvaror och mejeriprodukter. Jag har vant mig vid att äta lokalt och årstidsbundet i stället för mangos från Peru och sötpotatis från USA.

Jag vill inte bädda ner mig i förnekelse längre. Jag vill sluta väja för de obekväma samtalen och börja ta mitt värkande hjärta på allvar.