Den förlorade krokigheten

Publicerad i Smålandsposten 14 november 2018

På vägen mot Norge i höstas vek vi av från Klarälven för att hälsa på en gammal skog som nästan har fått lov att vara som den är.

En stig ledde ner mellan granarna, över en spång, uppför en backe och in i annan värld. Skogen surrade av liv och död. Tjocka silverfuror vred sig mot himlen, stärkta av kåda efter flera hundra år gamla skogsbränder. En mormorsgran hade dragit en filt över sig och somnat med några barnbarnsgranar på magen. Vi tassade förbi och sjönk ner i mossan en bit därifrån för att äta vår matsäck. Tiden kom av sig. Lunchrasten blev flyktig och oändlig på samma gång.

Härom morgonen berättade Daniel om boken han läser, där biologen Ola Engelmark utforskar andra sätt att sköta skog än genom dagens trakthyggesbruk. Just det här kapitlet handlade om värdet i det böjda och vinda. Om slöjdarna som täljer ur det sneda och långsamtväxande, och som får allt svårare att hitta material. Jag vred på min ojämna tekopp, den som jag hittade i en keramikers utgallrade extraprislåda i våras, och tänkte att det nog är fler än hantverkarna som drabbas av den förlorade krokigheten. Det blir svårare att tänka krokiga tankar i en värld där allt ska växa snabbt, rakt och jämntjockt.

Jag växte upp bland asfaltsinnergårdar. Mina barndomsskogar var tallraden längs dagisstängslet, den glesa dungen från vårt kvarter till affären, granbeståndet mellan landsvägen och mormor och morfars hus. Men jag utforskade de pyttesmå varelserna i laven på dagistallarna, letade efter drakar i kvartersdungen och lärde mig att tänka krokigt även om det raka. Det var först för något år sedan, när en vän kallade en av mina trollskogar för plantage, som det sjönk in att mina skogar inte var riktiga. Mormor och morfars granar, som nyligen lämnade plats för ett bostadsområde, hade varken varit deras eller sina egna. De var ditplanterade – vilsna barnhemsbarn som tvingats bli vuxna för fort i brist på en naturlig, stöttande skogsfamilj.

Naturskogarna är egentligen inte alls några andra världar, utan små bitar av verkligheten som lämnats någorlunda ifred, medan mänskligheten klamrar sig fast vid det mätbara och säljbara. Vi rutar in våra liv längs raka tidslinjer. Delar in världen med vassa linjalstreck. Ditt och mitt. Rätt och fel. Produktivt och meningslöst.

Det tidsbundna och standardiserade är mänskliga påhitt. Och just därför älskar jag ändå tallarna hemma i Uggleskogen, trots att de är skogsbolagets. Varje krokig morot blir en hyllning till naturen, trots att det är vi som har sått dem. Och äggen vi köper, olikfärgade och olikformade, från hönor som sprätter omkring bland åsnor och kalkoner och får hönshuset julpyntat om vintrarna, ger mig hopp om att krokigheten fortfarande växer hos alla människor som vågar göra saker och ting på sitt sätt.