När jag blir stor vill jag bli liten

Publicerad i Smålandsposten 31 oktober 2018

Den stora världen kan kännas omöjlig att rå på, men den lilla världen, den som vi faktiskt har möjlighet att forma, kan bli lika vacker som vår fantasi.

Björkarna har ruskat av sig de sista löven, trädgården har frusit i ett andetag och en morgon irrar vinterns första snöflingor yrvaket förbi. Om några veckor är det dags att damma av trollstaven och återvända till Czocha, det polska medeltidsslottet där jag tillbringade en helg som mitt alter ego Elsa, en blivande magisk helare, förra vintern. Det handlar alltså om ett lajv, ett rollspelsläger, där människor från hela världen samlas på en magisk skola för att under några dagar byta skepnad och improvisera fram ett äventyr tillsammans. Vi studerar örtlära och kryptozoologi, löser mysterier och besegrar demoner, ifrågasätter traditioner och krossar fördomar. Som Elsa kan jag utmana mina rädslor, öva på att skapa den värld jag vill leva i och lära mig att stå för det jag tror på, oavsett om det handlar om icke-renblodiga magikers rätt i samhället, eller naturens rätt att lämnas ifred.

När jag under lediga stunder samlar in insändare och intervjuer till den kontroversiella tidskriften som Elsa är redaktör för, packar doktorsväskan full av teer och tinkturer eller planerar små intriger med de andra karaktärerna, börjar gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. Tallarna knarrar belåtet när jag hittar en sorgsen melodi på Elsas lergök till en ritual för den sårade skogen, och ett ögonblick senare hörs östergökens tröstevisa som ett eko från verkligheten. Under en frostfrasig fullmånespromenad hinner jag undra om mina varulvsvänner fryser ute i de polska skogarna, innan jag minns att en av dem är i Australien och den andra i Tyskland och att de också är vanliga människor resten av året. Sådär vanliga vet jag i och för sig inte om vi är, men det är ingen tvekan om att jag njuter mer av livet när jag ger sjutton i att försöka bli vuxen.

Det är lättare nu, när jag har hittat någon som är nästan lika barnslig och konstig som jag. Vi kramar gammeltallar, läser godnattsagor för varandra och dansar vals genom köket trots att grannarna kan se oss. Och jag struntar faktiskt i vad de tänker om de skulle se mig vinka till knytten som kikar fram bakom stenarna eller buga för rotvältetrollet som hasar längs skogsbrynet i sin tjocka mosskappa. Att det mest är mina läsglasögon som förvränger synen på håll spelar heller ingen roll.

”Allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi”, sa Astrid Lindgren en gång och jag vet att det är så jag måste tänka för att orka vara människa. Om jag ska våga lita på att det trasiga ska kunna läka måste jag tro på vardagens magi och leva som om den framtid jag drömmer om redan är verklighet.