Stillhetens och tystnadens tid

Publicerad i Smålandsposten 17 oktober 2018

Jag skapar mellanrum för tankarna, landar i långsamheten och lär mig att leva lite djupare varje höst.

Värmen är på återbesök när jag susar fram över kullerstensgatorna med löven kring fötterna och yogamattan under armen. Jag rullar ut den längst bak i salen och dammkornen virvlar som drömstoft i soldiset. När jag blundar försvinner tiden. Här finns bara mina andetag och rörelserna som försiktigt sträcker ut och öppnar upp ett mellanrum där tankarna kan falla på plats.

För två år sedan hyrde jag min farmors hus utanför Moheda i några månader, och varje måndagskväll cyklade jag till det gamla stationshuset för att mjuka upp leder och tankar i Cinas lilla yogasal. Jag mötte henne bara den hösten, men hennes röst och närvaro tände ett ljus när mitt brunnit ut. Det var hon som lärde mig att vila och njuta av stillheten. Och nu, när hon inte finns mer, blir varje yogapass en minnesstund för henne.

I höstens lugn börjar jag hitta hem. De gröna nyanserna dämpas och låter brandgula björkar och roströda rönnar träda fram. Fågelsången tunnas ut och en kväll är det så tyst att jag kan höra vinden smyga från en trädkrona till en annan. Förrförra hösten var en tung utandning mellan två äventyr. I år har jag landat utan utflyttningsdatum. Mina äventyr har blivit mindre, men ändå större än någonsin.

Nu längtar jag hit i stället för bort och med varje förberedelse inför vintern tränger mina rötter djupare ner i jorden. Vi lägger lav i fönstren, fyller jordkällaren med hemkokt sylt och snickrar potatislådor av gamla brädor. Torkar gråärtor och trattkantareller, örter och enbär. Möter frosten med raggsockar och kaminknaster.

En förmiddagsrast sitter jag vid älven medan stressen står och trampar på stigen. Inlämningsdatumen lurar bakom stammarna och ju närmare de kryper, desto svårare blir det att sitta still. Händerna smiter från tangenterna, håller sig upptagna med tekoppar och mellanmål och böcker som inte alls ska översättas.

När jag tar vägen om vedboden viskar den halvstaplade högen efter hullret och bullret i mig och rätt som det är står jag mitt i och gräver efter lagom långa vedträn. Uppdragen får vänta medan jag staplar tankarna i långsamt växande rader. Vrider och vänder. Letar och lirkar på plats. Arbetet går så mycket lättare sedan, när jag har andats en stund.

Hösten är min skördetid för insikter. Jag plockar dem i mellanrummen. Syltar dem i tystnaden. Bland stjärnorna som glittrar i älven och leder våra trevande fötter över spången. Vid köksfönstret när himlen brinner över gryningsdimman. I en ovan yogarörelse som lossar på något som klamrat sig fast i flera år.

När kylan tränger in genom fönsterspringorna och kvällarna mörknar brinner Cinas ljus i mig. Och jag vet att det är här, i stillheten, som jag hör hemma.